Ingmar Bergmans bästa filmer: 1946-1966

Med tanke på Bergmans omfattande filmografi och hans högsta lägsta nivå har jag valt att dela upp topplistan, Bergmans bästa filmer i två listor, Bermans filmer 1946-1966 och Bergmans filmer 1967-2003. Här nedanför hittar du Ingmar Bergmans bästa filmer 1946-1966.

8. Tystnaden (1963)

Stillbild från Tystnaden
Foto: Svensk Filmindustri

Tystnaden är den sista delen i Bergmans trilogi om Guds tystnad. En trilogi som speglar sig i Bergmans egna existensiella tvivel. Bergmans far var själv en gudstjänare, men Bergman kunde aldrig riktigt tro på det sätt han förväntades (Timm, 2008).

Tystnaden inleds med en fantastiskt filmad tågscen som direkt sätter ton. En pojke tillsammans med sin mor och moster (Ingrid Thulin & Gunnel Lindblom) sitter tysta i en kupé medan de långsamt rullar in i en främmande östeuropeisk stad. Med skickligt ordlöst berättande vet vi snabbt att något inte står rätt till. Det finns något outtalat mellan systrarna som pojken inte riktigt kan förstå. Och det är inte bara pojken som har svårt att förstå, utan vi betraktare med.

Sakta men säkert kan den uppmärksamme betraktaren plocka upp ledtrådar om svartsjuka, incest och paranoia, men räkna inte med att få något förklarat för dig.

Under den här perioden jobbade Bergman mycket med filmmediets illusionsmöjligheter. Han experimenterade ständigt på ett närmast filosofiskt plan hur biopubliken både kunde luras av den vita duken och på olika sätt integreras med och bli en del av filmen. Nästan som ett levande konstverk med åskådaren som deltagare (Koskinen, 2001).

Tystnaden så speglas betraktaren i pojken. Han rör sig ständigt mellan systrarna i hotellets ödsliga korridorer. Han förstår språket som talas i det främmande landet nästan lika lite som han förstår den tysta kommunikationen mellan sin mor och sin moster. Han vet att något är fel men han kan inte förstå det. Precis som vi många gånger upplever livet.

SF suckade högt när filmen var klar och ville knappt röra den, främst för hur icke-publikvänlig den var. Inte bara för att filmen hade lite dialog och följde en komplicerad berättarstruktur, utan den exponerade också tabubelagd kvinnlig sexualitet på ett fortfarande provocerande sätt, framförallt i den detaljerade scenen där Ingrid Thulin masturberar. Jag hittar inte det exakta beloppet, men i en intervju med Bergman berättar regissören att SF sålde filmen för en blygsam dumma, men att filmen oväntat blev en enorm internationell succé som håvade in riktigt stora summor. Tystnaden är också en av de filmer som cementerade bilden av den svenska synden.

7. Sommarnattens leende (1955)

Sommarnattens leende (1955) Filmografinr: 1955/36

“Jag tolererar att min fru bedrar mig, men rör någon min älskarinna, blir jag en tiger”

Som citatet indikerar, bjuder Sommarnattens leende på både trasslande kärleksrelationer och intelligent humor. Glöm Tystnadens passiva ångestladdade ilska, Sommarnattens leende är en skarpsynt komedi om kärlek, sex, intriger, tro, tvivel, förakt och ett nervkittlande parti rysk roulette.

Det är inte svårt att förstå varför detta blev Bergmans stora internationella genombrott. Manuset är finslipat, komiken vågad och skådespelet minnesvärt, särskilt fantastisk är Harriet Anderson. Dessutom bjuder regissören på ett helt genialt parti rysk roulette som borde (om det inte redan gör det) betraktas som ett gyllene ögonblick svensk filmhistoria.

Jag är svårflirtad när det kommer till komik, jag älskar att skratta men det är få filmer som mer än tvingar fram ett leende. Under Sommarnattens leende skrattade jag högt, flera gånger dessutom. Tyvärr måste jag säga att Bergman tappar mig när det kommer till de återkommande oprovocerat melodramatiska frekvenserna som känns både mer parodiska än trovärdiga och felplacerade.

Bortsätt från detta är Sommarnattens leende en härlig film som tåls att ses om och om igen. Precis som Frank Capras It’s a Wonderful Life (1946) visas varje år dagen innan julafton borde Sommarnattens leende årligen visas under sommarsolståndet.

Nattvardsgästerna (1963)

Foto: Svensk Filmindustri
Foto: Svensk Filmindustri

Nattvardsgästerna, andra delen i Bergmans trilogi om Guds tystnad. Smaka på orden lite. Guds tystnad. Låter det tungt? Låter det nattsvart? Kan trösta med att hela filmen är inspelad i ett fantastiskt matt ljus under en upplyst vinter, så även om temat kan tyckas tungt är åtminstone miljön mjuk och fin.

Historien kretsar kring pastor Tomas (Gunnar Björnstrand) som börjar tvivla över Guds existens, vilket bryter ut i en livskris. I den lilla byn bor också den vikarierande lärarinnan Märta (Ingrid Thulin), som är olyckligt förälskad i Tomas och den paranoida fiskaren Jonas (Max von Sydow) som ständigt oroar sig för ett tredje världskrig.

Nattvardsgästerna är en vacker liten film på blyga 81 minuter som kretsar kring ett skenbart enkelt tema. Fotot är (som vanligt) helt fantastiskt och det finns en hel del kul historier om hur hårt Bergman och hans följeslagare Sven Nykvist jobbade med att hitta filmens säregna filmljus.

5. Smultronstället (1957) 

Foto: Svensk Filmindustri
Foto: Svensk Filmindustri

Äldre läkaren Isak Borg (Victor Sjöström) ska utnämnas till jubeldoktor nere i Lund och flygbiljetten är bokad, men efter en obehaglig mardröm bestämmer sig Isak för att tillsammans med sin svärdotter Marianne (Ingrid Thulin) bila ner istället. Varför? Jo, Isak vill återse sitt gamla övergivna barndomshem igen.

Smultronstället är en enkel och vacker film som på ett mildare sätt än Det sjunde inseglet diskuterar Bergmans egen dödsångest. Victor Sjöström, som själv är en legendarisk filmregissör, gör här en fantastisk roll. Det var också hans sista. Tre år senare avled Sjöström 80 år gammal.

Lite kul kuriosa. Gösta Ekman (blott 18 år) var regiassistent under inspelningen av Smultronstället. 

4. Såsom i en spegel (1961)

Foto: Svensk Filmindustri
Foto: Svensk Filmindustri

Såsom i en spegel är den första delen i Bergmans trilogi om Guds tystnad.

Unga Karin (Harriet Andersson) och hennes man Martin (Max Von Sydow) har åkt på skärgården för att spendera sommaren tillsammans med pappa David (Gunnar Björnstrand) och Karins lillebror Linus.

Det är en skenbart enad familj vi möter. Karin har nyligen behandlats för schizofreni, men hennes man känner sig tveksam över hur pass ”återställd” hon är. Linus skriver pjäser och poesi i hopp om att någon gång få pappas beröm medan David skriver i hemlighet en bok om sin dotters gradvis förvärrande tillstånd, något som han tycker är omoraliskt men oundvikligt. Davids njutning i sin dotters olycka representerar Bergmans kannibal-/vampyrtema som återkommer i flera av hans filmer. Temat går i korta drag ut på att redogöra människors lycka i att vältra sig i andras lidanden (Timm, 2008).

Efter de alla varit samlade ett tag på den lilla ön börjar Karins tillstånd försämras drastiskt. Hon blir övertygad om att Gud pratar till henne genom väggen i det gamla övergivna rummet på övervåningen och att han snart ska komma ut genom garderoben och besöka henne.

Såsom i en spegel behandlar schizofreni på ett intensivt sätt som för tankarna till Polanskis Repulsion (1965) och Aronofskys Black Swan (2010)Filmen fick Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film och Oscarsnominerades för bästa originalmanus

Topp tre – Bergmans bästa filmer (1946-1966)

3. Jungfrukällan (1960) 

Foto: Svensk Filmindustri
Foto: Svensk Filmindustri

Skräckmästaren Wes Craven baserade sin första film The Last House on the Left på denna grymma historia som tar plats i de svenska skogarna. Nyfiken? Det borde du vara, jag tycker själv att detta är en av de bästa storys som någonsin skrivits.

Det är 1300-talets Sverige och vi får följa Töres unga dotter Karin på hennes söndagsfärd till kyrkan med Marialjusen. En tradition som är viktig att upprätthålla. På hennes färd träffar hon på tre fattiga bröder som hon väljer att dela sin matsäck med, något som förändrar allting.

Karin blir brutalt våldtagen och mördad. Bröderna sliter av hennes fina kläder i hopp om att kunna sälja dem. Men ondskan slutar inte där. Senare samma natt söker bröderna skydd på en främmande gård, men gården tillhör inte vem som helst utan den tillhör Karins föräldrar och visst får Karins mördare skydd för natten. Vilken obeskrivlig ondska.

Jungfrukällan vann Oscar 1961 för bästa icke-engelskspråkiga film.

2. Det sjunde inseglet (1957)

Stillfoto från "Det sjunde inseglet" av Ingmar Bergman,

Bergmans mest ikoniska film och kanske en av Bergmans bästa filmer någonsin, behöver knappast någon närmare beskrivning. En riddare (Max von Sydow) och hans vapendragare reser genom ett pestsmittat Sverige och möter Döden. I ett slugt genidrag för att vinna tid utmanar riddaren döden i ett parti schack med livet som insats.

Det sjunde inseglet är en abstrakt historia om död, häxjakt, kärlek och religion som Bergman skrev när han själv brottades med dödsångest (Timm, 2008). Filmen har haft sån spridning i vår populärkultur att jag kan slå vad om att alla läsare här på bloggen känner till den. Men varför blev filmen så stor? Vad är det som gör att just den här filmen är så himla omtalad?

Självklart beror det till stor del att temat är så fascinerande. En riddare och Döden som spelar schack om hans liv. Men jag tror också att det är den tunga historiens mer upplyftande kontraster som har gett filmen evigt liv. Den enkelspåriga väpnaren Jöns (Gunnar Björnstrand) och det förälskade skådespelarparet Jof och Mia (Nils Poppe & Bibi Andersson) är riktigt älskvärda. Dessutom har vi den fantastiska avslutande dödsdansen som tydligen var improviserad på plats. En magisk abstrakt avslutning som också knyter ihop filmen på ett säreget sätt. Tidigt i filmen så besöker vår hjälte och hans vapendragare i en kyrka där pastorn målar dödsdansen på en kyrkvägg.

1. Persona (1966)

Stillbild ur Persona av Ingmar Bergman

Persona, Bergmans tydligaste experiment om filmens illusionskraft, är en film som många brukar älska utan att aldrig kunna sätta fingret på varför.

Persona inleds med ett abstrakt filmpoem där ledtrådar från vad i Bergmans liv som ledde honom fram till att Persona blev till (Timm, 2008). Här visas obehagliga bilder på korsfästelse, lammslakt, en spindel som långsamt kryper över bioduken, bilder från stumfilmer, en kameraprojektor som går sönder, ett kort omdiskuterat klipp på en erekterad penis, m.m.. Därefter rullar den huvudsakliga historien igång.

Teateraktrisen Elisabet har kollapsat på scen och därefter valt att sluta prata. Hon vårdas nu på ett sjukhus där hon får lära känna sjuksköterskan Alma. Överläkaren bestämmer att det vore bäst för Elisabet att resa iväg och vila upp sig, ett beslut som resulterar i att Alma och Elisabet placeras i ett strandhus på en liten ödslig ö.

Alma är gladlynt och optimistisk, medan Elisabet skyltar med en mörkare persona. Under tiden på ön börjar Alma gradvis utlämna sig till Elisabet som gottar sig i hennes intima och privata historier. Långsamt dras Alma ner i Elisabets mörker och en ondsint kamp börjar ta form.

Skådespelet är fullständigt bländande, Ullmans blick skulle kunna mörda. Utöver att diskutera och avslöja kamerans illusionskraft är Persona ett utmärkt exempel på Bergmans vampyr-/kannibaltema. I en scen river Alma upp sin arm och pressar Elisabets mun mot blodet som sipprar ur.

Ur många perspektiv är Persona Bergmans obehagligaste film. Imorgon kommer jag lägga upp en längre analys av Persona där jag ska rota i en av filmens största gåtor som har delat filmälskare i snart 50 år.

Referenser
Koskinen, M. (2001). ”Allting föreställer, ingenting är”: Filmen och teatern – en tvärestetisk studie. Nora: Nya Doxa
Timm, M. (2008). Lusten och dämonerna: Boken om Bergman. Stockholm: Norstedt.

About Eric Diedrichs 793 Articles
Ansvarig utgivare, chefredaktör och medgrundare av FIlmtopp.se. Oavsett om du håller med om vad jag skriver eller inte, kommentera gärna. Det finns alltid nya infallsvinklar att diskutera film med.

10 Trackbacks & Pingbacks

Comments are closed.