Summer of 85 (2021)
Euforisk kärlekshistoria med en touch av död
Det är 80-tal och sommar i Normadie och Alexis och David finner varandra i ett välspelat och somrigt drama som dras ner av att för mycket avslöjas redan efter två minuter.
Om du inte gillar recensioner om filmer där människor som dör, då är det här ingen recension för dig. Det här är nämligen en sådan recension. Då kan du redan nu lägga bort den här texten.
Ungefär så inleds Summer of 85. "Gillar ni inte historier om döden [...] så är det bara att strunta i det, direkt" säger en berättarröst som tillhör huvudkaraktären, Alexis. Vi som publik förstår omedelbart vart det barkar. Det slutar nämligen nästan alltid dåligt. Någon dör, huvudkaraktärerna får sällan varandra. Homofobin vinner. Det är alltid en kamp. Så kan många filmer om HBTQI+ beskrivas. Summer of 85 är intressant på det sättet att den redan i inledningen berättar för oss att någon kommer dö. Vi kan alltså redan på förhand förvänta oss vad som komma skall.
Det är sommar, det är 1985 och Alexis är 16 år och bor i en kuststad någonstans i franska Normandie. Via en seglingsolycka stöter han på den två år äldre David och intensiv, pulserande kärlek uppstår. Summer of 85 är löst baserad på romanen Dansa på min grav av Aidan Chambers och i likhet med boken är det inte just den homosexuella kärleken som är i fokus, vilket känns uppfriskande. Även om David och Alexis inte är öppna med sin relation så kretsar tematiken till stor del kring döden och det sorgearbete som den för med sig - inte huruvida resten av världen kommer hata dem på grund av deras relation.
Det räcker med att ta sig en snabb titt på trailern för att förstå hur bedårande vacker filmen är. Kanske inte enbart tack vare fotot i sig utan även de saltstänkta sommarmiljöerna. Om det är något berättelsen om Alexis och David har så är det stämning. Det är en rakt igenom härlig film, trots tematiken kring döden. Både Félix Lefebvre och Benjamin Voisin är klockrena i sina roller där Lefebvre lyckas fånga sina karaktärs mer fyrkantiga sinne jämför med Voisin som gestaltar David som en nästan provocerande fri själ.
Regissör François Ozon lyckas fånga den intensitet som kan uppstå när kärleken hutlöst kastar sig över en. Det är inte subtilt utan det är euforiskt. Flera scener lyckas skildra detta, särskilt ett ögonblick då Alexis försvinner in i Rod Stewarts 70-talslåt Sailing på ett dansgolv. Allt detta till trots är det stundtals en frustrerande filmupplevelse. Det finns så mycket bra här att irritationsmomenten blir märkbart mer provocerande.
Till att börja med är jag tveksam till att filmen tjänar något på sin brutna kronologi. Att omedelbart spolia en så viktig detalj som att en av huvudkaraktärerna dör kan fungera som ett sätt att bygga upp spänning och nyfikenhet. Men det kan också leda till att den emotionella ballongen redan är tömd på luft när det väl sker. Tyvärr blir så fallet här. En stor bov i dramat är den övertydliga berättarrösten som må låta som en 16-årig kille men som samtidigt hypar upp allt med kärleksfulla floskler. Mot slutet är tanken att Alexis ska försöka landa i något; en slutdom, ett lärande, men filmen lyckas inte riktigt nå i mål vilket istället skapar ännu mer irritation. Summer of 85 är full av tankar kring döden som sporadiskt bubblar upp till ytan men den når aldrig sin fulla potential. Likaså är fallet med några av birollerna som aldrig blir helt greppbara. Vem är egentligen den där Kate som får en så stor roll under den sista tredjedelen? Hon känns mer som ett berättartekniskt verktyg är en integrerad karaktär i berättelsen.
Kanske låter jag gnälligare än vad jag är, men förhoppningsvis beror det på hur gärna jag vill att filmen som helhet ska nå lika högt som vissa av dess enskilda delar. Överlag är det en somrig, vacker och välspelad berättelse om euforisk kärlek. Med vissa skavande skavanker.
MER LÄSNING: Årets bästa filmer!