Recension: Sommar utan vår (2024) – minimalistisk berättelse i storslagen skala
Avskalat men storskaligt diskbänksdrama
Nure Bilge Ceylans ”Sommar utan vår” är en minimalistisk berättelse skildrad på en storslagen skala där teman om undertryckt längtan, samhörighet och människans mest grundläggande karaktärsbrister avhandlas med stort tålamod och omsorg på det turkiska vinterlandskapet.
Samet (Deniz Celiloglu) är en lärare i 30-årsåldern som bor och verkar på en skola belägen vid en militärbas långt ute på den turkiska vischan. Vardagen är långt ifrån glamourös i det avskurna lilla samhället där den främsta gemenskapen människor emellan sker över en kopp te för att värma sig från det kyliga vinterlandskapet som aldrig tycks lätta upp.
Men ett ljus finns i slutet av tunneln för Samet, som just nu befinner sig i sluttampen av en fyraårig obligatorisk tjänstgöring på skolan. Efter det är han fri att söka sig någon annanstans, något han ofta och gärna påtalar att han längtar efter, då livet på skolan knappast är det han drömt om.
Hans inrutade vardag börjar dock ruckas på när, enligt honom befängda, anklagelser om olämpligt beteende gentemot vissa elever riktas mot honom och hans kollega tillika närmsta vän Kenan (Musab Ekici). Samtidigt stiftar de bekantskap med en kvinnlig kollega i Nuray (Merve Dizdar) som de båda tycks ha outtalade känslor för.
Mångbottnat och tankeväckande
Nure Bilge Ceylan ("Vinterdvala", Det vildväxande päronträdet") är sin vana trogen när han här tar gott om tid att berätta en på ytan enkel och blygsam berättelse, där det de facto händer väldigt lite. Med en speltid på över tre timmar innebär filmens stillsamma tempo och avskalade front stundom en krävande uppgift som lär avskräcka en del.
Med det sagt har Ceylan (som även bidragit till manuset) lyckats skapa ett fängslande och originellt diskbänksdrama och karaktärsstudie som alltid erbjuder tre extra lager bortom det som uttryckligen sägs.
I centrum hittar vi vår huvudkaraktär Samet, en man med gott om brister. Han är en självgod, cynisk och hämndlysten man som inte drar sig från att ljuga för såväl sina elever som sin närmsta vän för egen vinnings skull. Trots detta lyckas filmen, tack vare ett välutvecklat manus och en finfin skådespelarinsats av Celiloglu, göra sin huvudkaraktär till en välrundad och intresseväckande stöttepelare att luta oss mot i det karga och utvidgade vinterlandskapet som omsluter filmen.
Stor tillit läggs i publikens händer i och med filmens dialogdrivna utvecklande av berättelsen, och även om manusförfattarnas sävligaste av pennor lyser igenom lite väl starkt i vissa delar är det svårt att inte vara ödmjuk inför den bakomliggande ambitionen och hur mycket som trots allt når fram.
"Sommar utan vår" har svensk biopremiär 19 april.