Recension: Smoke Sauna Sisterhood (2024) – intimt och ärligt bastusnack

Sedan Anna Hints dokumentär "Smoke Sauna Sisterhood" hade premiär förra året har den fått uppmärksamhet i såväl Europa som i resten av världen. Eller vad sägs om flera fina festivalpriser, en statyett för bästa europeiska dokumentär och en nominering för bästa producerade dokumentär på ansedda amerikanska branschgalan PGA.

Filmen var också Estlands Oscarsbidrag i år, men blev utan nominering. Vilket, efter att ha spenderat drygt 90 minuter tillsammans med kvinnorna i den osande bastun, känns orättvist. För Smoke Sauna Sisterhood är tveklöst en av årets bästa dokumentärer. 

Filmen utspelar sig i nutid, någonstans i Estland. Vi följer här en grupp kvinnor som med jämna mellanrum träffas och bastubadar tillsammans. På ett väldigt effektivt sätt låter Anna Hints tittaren följa med kvinnorna in, där en serie välregisserade närbilder snabbt skapar känslan av att man är på plats i ångan tillsammans med dem.

Prat om dickpicks och dejtande varvas med mer djupsinniga samtal om livet i stort. Hur det är att vara kvinna i dag, hur det var förr och vart vi är på väg. Men också diskussioner om övergrepp, känslan av att leva på lånad tid och vikten av att hitta en trygghet i tillvaron som korsar gränser och omfamnar det allmängiltiga. 

Hatten av, Anna Hints

En otroligt imponerande aspekt av Anna Hints dokumentär är hur sättet den är filmad på går i en rät linje med dessa teman. Närbilden på kroppar och ansikten varvas med klippbilder inifrån bastun. Men det är alltid en rörelse även om kameran står still, vilket skapar känslan av att vi alltid är på väg någonstans. Därför blir det aldrig tråkigt, samtidigt som närheten i fotot gör att det känns som att man sitter med och lyssnar.

Just mixen av det mer lättsamma och det absolut jobbigaste i samtalen ringar in hur det ibland kan vara när man pratar med människor man håller nära. En anekdot om något tufft följs av skratt. Det är något jag misstänker att många människor kan känna igen sig i oavsett vem man är. Hatten av, Anna Hints. 

Den konstanta rörelsen i bild har också en poäng rent dramaturgiskt. För det är tydligt att Hints har sparat den mest hemska berättelsen till sist, som hela dokumentären bygger upp till. Även om den längre berättelsen om ett övergrepp, som sedan tar ett om möjligt ännu mörkare avsteg, givetvis räcker för att skapa en stark medkänsla blir det hela ännu mer personligt när man som tittare fått gott om tid på sig att lära känna dessa kvinnor. Intimiteten i berättandet gör det omöjligt att värja sig i scenen som slutligen går över till något upplyftande, men som länge är kopiöst sorglig och svår att hantera. 

Sammantaget är "Smoke Saunta Sisterhood" utan tvekan en rekommendation till alla. Det är 90 minuter dokumentär där tiden rasslar förbi men som ändå gör ett bestående intryck. Om bara fler personer lyckades hamna i ett lika accepterande sammanhang som de estländska kvinnornas hade världen varit en lite bättre plats att leva i.

Filmen visas på Göteborgs filmfestival och har svensk biopremiär den 9 februari.