Recension: The Fall of the House of Usher (säsong 1)

Hösten är här och det innebär mörka filmkvällar med monster, spöken, demoner och självklart – ännu en miniserie från Netflix korade skräckkung Mike Flanagan.

Fåtal har missat Flanagans tidigare succéer som han har skapat för Netflix. The Haunting of Hill House (2018) med inspiration från svartvita skräckklassiker, The Haunting of Bly Manor (2020) med myten om kvinnan i sjön och nu senast Midnight Mass med vidskeplighetens terror.

Kärlekssång till Edgar Allan Poe

I The Fall of the House of Usher hämtar han inspiration från skräckens gudfader: Edgar Allan Poe. Denna miniserie är dock inte regelrätt adaption även om det självklart finns flera direkt hämtade scener från Poes litterära verk som ett inbitet fan kan pricka av på bingoplattan. Istället drar Flanagan inspiration från Poes teman som ensamhet, narcissism och det ockulta och spänner ut dem över åtta avsnitt.

I den här kärlekssången till Edgar Allan Poe följer vi en av hans fiktiva familjer, familjen Usher. I den här parallella världen är de dock en familj av egocentriska, prestigejagande miljardärer som alla svarar till släktens kung och drottning: syskonen Roderick Usher (Bruce Greenwood) och Madeline Usher (Mary McDonnell). I det första avsnittet hänger vi på axeln på advokaten August Dupin (Carl Lumbly) som kallats till ett förfallet hus där hans en gång goda allierade men nu mer bittra fiende Roderick Usher väntar. I slutskedet av sitt liv berättar Roderick för August om hur hans barn ett efter ett gått ett hemskt öde till mötes och hur allt kan spåras tillbaka till syskonen Ushers förflutna.

"Allt Flanagans succéserier inte är"

Jag ville så gärna älska "The Fall of the House of Usher". Med tanke på hur Bly Manor fick mig att gråta i kudden och The Bent Neck Lady från Hill House fortfarande kryper i ögonvrån, så var jag fullt beredd att bli emotionellt misshandlad även denna gång. Men dessvärre är The House of Usher allt Flanagans succéserier inte är: rå, satirisk och distanserande. 

En kan självklart argumentera att det är meningen. Familjen Usher ska inte älskas. Tvärtom, det är så övertydligt att de ska hatas. Denna berättelse är inte en berättelse om gott mot ont eller hur alla kan förbättras. Nej, det är en skamlös skildring över hur de rika "får vad de förtjänar" och vi som tittare underhålls av deras groteska öden likt åskådare på romartidens Colosseum.

Även det har sin charm och jag kan inte förneka att det är tillfredsställande när de bortskämda, vuxna barnen trillar av pinn, den ena på ett mer monstruöst sätt än den andra. Det är dock inte det som gjorde att jag såg fram emot serien så mycket. Alla kan skriva en ytlig slasher, men få kan skriva sorg och trauma på samma vis som Mike Flanagan. Och det saknade jag i The House of Usher. Ingen i den stora ensemblen visar minsta tecken på komplexitet eller förnimmelse av mänsklighet. De är alla tomma karikatyrer, endast spelpjäser som ska slåss bort från spelbrädan.

Den enda som visar äkta puls och sympati är ironiskt nog den mystiska entiteten Verna (Carla Gugino). Hennes ständiga närvaro är både obehaglig och försäkrande då man vet att när hon är i rummet så väntar förödelse, men också ett löfte om karma som tar ut sin rätt på det mest perfekta vis. Hennes tråd är en av de mest intressanta att följa: vem är hon? Vill hon gott eller ont? Njuter hon av Ushers fall eller skipar hon endast rättvisa?

I The Haunting of Hill House blev jakten på Flanagans gömda spöken en internetsensation. Folk kollade om serien flera gånger och ringade in de dolda spökena som serien så skickligt dolt rakt framför ögonen på tittaren. Även detta har dessvärre offrats för mer bombastiska effekter. Redan i första avsnittet står det klart att man inte ska sitta med anteckningsblock och pausknappen redo, då jumpscarsen är denna series nya talspråk. Effekterna är blodigare och mer "in your face" än Flanagans publik är vana vid, och även det har väl sin plats. Förvänta dig ingen sentimentalitet bara.

"The Fall of the House of Usher" saknar finkänsligheten och detaljrikedomen som stakade vägen för Flanagans framgång, men den är underhållande på det mest basala sätt. Premiär den 12 oktober på Netflix.