Long Shot (2019)
Vansinnigt roligt och välspelat i romantisk komedi av bästa sort.
Med ’’Long Shot’’ levererar regissören Jonathan Levine en vansinnigt rolig och välspelad romantisk komedi. Visst, det är sentimentalt och förutsägbart. Men det går inte att ta miste på den ljuvliga kemi som uppstår mellan huvudrollsinnehavarna Charlize Theron och Seth Rogen. Hon spelar USA:s utrikesminister som vill kandidera till president, han en kontroversiell journalist som anlitas av henne för att skriva snärtiga och humoristiska tal.
De möts slumpartat på en fest. Seth Rogens karaktär, Fred – arbetslös och i vredesmod över att tidningen han jobbat på blivit uppköpt, har lockats med av sin gode vän Lance (O'Shea Jackson Jr.). Det är mitt i folksurret som Fred möter hennes blick. Han känner mycket väl igen kvinnan som gick på hans skola och, som för väldigt många år sedan, satt barnvakt åt honom. Hon, utrikesminister Charlotte Field (Charlize Theron), ser ut att vara lite osäker på vem hon egentligen utbyter blickar med. Nyfikenheten tar dock över och hon skickar sin vakt för att be Fred göra henne sällskap.
På den vägen är det alltså. Charlotte får upp ögonen för Freds skrivartalang, informerar honom om hennes plan att kandidera till presidentposten 2020 och ber honom skriva hennes kommande tal. Helt plötsligt är denna vanliga kille en del av hennes gedigna stab.
Iklädd färgglad sportjacka och keps, framstår han som lite av en oslipad diamant bland Charlottes i övrigt punktliga och väldresserade medarbetare. Seth Rogen är i sitt esse här, som kontroversiell journalist som inte räds att säga vad han tycker, oavsett vem mottagaren än må vara. Med komisk finess skildrar han också hur det kan bli när en ordinär kille faller pladask för en av världens mäktigaste kvinnor.
Kunnat vara påfrestande politiskt korrekt.
Charlize Theron, briljant i fjolårets psykologiska drama Tully, är minst lika bra i rollen som Charlotte. Charmig och elegant, men också ansvarstagande och pressad. Theron ger liv åt ett brett känslospektra. Vi får ta del av dilemman hon ställs inför i och med sitt arbete, och jag kan verkligen sympatisera med henne. Det uppstår också flera roliga scener när hon spelar mot skådisarna Bob Odenkirk, Andy Serkis och Alexander Skarsgård – alla i rollerna som mindre charmiga män.
Jag måste också tillägga – det här är en film som i fel händer hade kunnat bli påfrestande politisk korrekt. Men tack vare det vulgära och hysteriskt roliga manuset av Dan Sterling och Liz Hannah blir så inte fallet.