Recension: Drive-Away Dolls (2024) – Ethan Coens nya komedi
Otyglad roadtrip-komedi som kör sitt eget race
Den korthåriga halvan av Coen-bröderna testar vingarna som soloregissör i och med ”Drive-Away Dolls”, en uppkäftig och mestadels charmig roadtrip-komedi som vet bra nog att inte ta sig själv på för stort allvar.
Jamie (Margaret Qualley) och Marian (Geraldine Viswanathan) är två lesbiska bästa vänner som på många sätt är varandras motsatser. Jamie, med sin avslappnade Texasdialekt, är frispråkig, obrydd och sexuellt frigjord medan den reserverade och smått monotona Marian föredrar sällskapet av sina böcker före människor.
Efter att Jamie, till följd av en otrohet, blivit utsparkad från sin sambo Sukies (Beanie Feldstein) lägenhet propsar hon på att få följa med Marian till Tallahassee där den sistnämnda ska besöka en släkting. Deras roadtrip kommer dock ta oväntade vändningar efter ett missförstånd hos biluthyraren som leder till en tredje passagerare i form av en gömd väska i bagageutrymmet, en väska som är av största betydelse för diverse skurkaktiga typer som sätter fart efter duon för att återfå sin egendom. Låt jakten börja!
Färgsprakande underhållning bäst lämpad för en avstängd hjärna
De har onekligen valt olika vägar efter sin separation, Coen-bröderna. Efter att Joel valde att göra en svartvit adaptation av en Shakespearepjäs (The Tragedy of Macbeth) kontrar nu brorsan med göra en krass, kåt och bångstyrig roadtrip-komedi som med råge fyller den årliga kvoten av dildos på film, och det redan i mars månad.
Drive-Away Dolls är ett lössläppt vilddjur som inte slösar bort en enda av sina 84 minuter. I en färgsprakande mix av motordrivet systerskap á la Thelma & Louise, stolligheten av Coens egna Raising Arizona och den homonormativa uppkäftigheten hos förra årets Bottoms kan ingen anklaga Ethan Coen och hans manuskollega Tricia Cooke för att vara blyga i sin vision.
Och förvånande ofta funkar den. Mycket tack vare ett rappt och egensinnigt manus som onekligen påminner om regissörens arbeten i filmer som Burn After Reading, The Big Lebowski och den underskattade Intolerable Cruelty. Detta levereras av en fin huvudrollsduo och en underbar birollslista innehållandes bland andra Bill Camp, Matt Damon och C.J. Wilson och Joey Slotnick som två frustrerade och inkapabla hejdukar som alltid ligger två steg bakom våra undflyende damer.
Måhända att filmens sömmar spricker här och var. Den barnförbjudna komedin blir bitvis tröttsam och filmens klippning känns, medvetet som det må vara, överlämnad till en pubertal 16-åring som precis upptäckt iMovies oändliga galleri av iögonfallande scenövergångar.
Som tur är lyckas filmen i slutändan vända dessa bångstyriga val till sin fördel. Likt ett skämt som pushas förbi obekvämlighetens rand för att till slut landa i - kanske inte briljans men åtminstone fiffighet - tar sig Drive Away Dolls, med brända däck och en medföljande omsvärmande rök, i mål.
Drive-Away Dolls har svensk biopremiär, i dag, 22 mars. För mer läsning, se vår avdelning med bioaktuella nyheter.