Nicolas Winding Refn – skaparen av 2020-talets filmrenässans
Hyllning till den danske filmskaparen
Många gånger älskad av recensenter men inte alltid lika mycket av hemmapubliken. Känd för ett vad många skulle beskriva som ett märkligt filmspråk: Nicolas Winding Refn. Enligt Filmtopps gästkrönikör Jakob Adolfsson håller regissören toppklass, men är det en åsikt som delas med filmaktuella regissörer?
Min favoritregissör är Nicolas Winding Refn, som jag anser är vår tids mest fulländade minimalist-auteur i film- och TV-världen. Drive, Only God Forgives, The Neon Demon och TV-serier som Too Old to Die Young och senast Copenhagen Cowboy. Kanske inte mästerverk var och en, men alla har en flärd av subtila uttryck med expressiva stänk i dialogen och dekoren. En långsamt krypande form av berättande, i brist på ett bättre ord kan vi kalla det Slow Cinema.
Tyst film
Om en tittar på IMDb, är inte filmerna särskilt högt rankade, den bredare publiken brukar oftast sätta en mager sexa till och med en femma emellanåt. Han har faktiskt inte ens en åtta. Med andra ord, Refn är inte den mest ”hypade” filmskaparen i jämförelse med till exempel Tarantino. Refns verk brukar dela publiken på mitten, älskar eller hatar.
Det finns nästan ingen regissör som gör film som Refn – stum och stel action. Långa scener där karaktärer knappt pratar, eller kanske snarare pratar med annat än munnen, som i Valhalla Rising, där Mads Mikkelsen helt enkelt är stum.
Bristen, om en nu ska kalla det för en bristvara tycks ha kommit till att ändras nu i vinter, då vi har Silent Night, i regi av John Woo med Joel Kinnaman i huvudrollen, eller The Killer med Michael Fassbender som en något dämpad yrkesmördare. Jag vill tro att Refn har skapat en så pass stark palett av modernt tolkade stumfilmer att det har spillt över på David Fincher och Woo. Framförallt i The Killer syns ett liknande språk i scenen med hunden, hur förhållandevis tysta minuter i filmen kan trappas upp med en hunds närvaro och avslutas med en lång sekvens där karaktären mest står och väntar. Ett trummande crescendo som i Pusher, där tempot ökar för varje scen tills att filmen når dess klimax.
En ny tid
Vårt 20-tal har av många beskrivits som ett vidrigt år efter ett annat, där varje nytt år har kommit med en påbyggd bävan inför nästa. Personligen ser jag fram emot nästa år, och nästa år igen för att vi möjligtvis befinner oss i en tidsepok där jag och många andra får se en ny typ av film ta plats i finrummet; stillsamt, uttrycksfullt, konstnärligt men framförallt rå action. En film där råhet är i fokus, men på ett sätt där det framgår att våld inte är något vackert. En subgenre där våld talar emot våldet som sker, en motsägelse i varje ögonblick där stillsamheten bryts, där blodet och smärtan skär i publiken, långsamt. Vad nya filmer hintar om är en renässans för att återigen göra Hollywood lite mer konstnärligt snarare än adrenalinfyllt. En ny uppväckt rörelse som skriver om reglerna för hur en berättelse kan framföras.
Avslutningsvis bör ett sista verk nämnas; My Life Directed by Nicolas Winding Refn, av Liv Corfixen, som är hans partner. Här har hon dokumenterat sin inverkan på regissören under tiden som han gjorde Only God Forgives. Sevärd dokumentär om hur mycket det egentligen krävs för att skapa något subtilt, för mer än bara regissören.