Krönika: Vilken version av Apocalypse Now är bäst?
Originalet, Redux eller Final Cut: Vilken version av Apocalypse Now är bäst?
Varianterna av "Apocalypse Now" är många, och har du inte sett filmen kan det vara svårt att veta vilken klippning av filmen du bör se. Filmtopps Rasmus Torstensson reder ut vilken version som är mest värd din tid.
Filmmakare spenderar väldigt mycket tid av postproduktionen i klipprummet innan de släpper sina filmer. Ibland är de nöjda med resultatet. Ibland inte. En regissör som velat "rätta till" sitt magnum opus är Francis Ford Coppola. Han har klippt om "Apocalypse Now" två gånger, nu senast till en version som han ser som den slutgiltiga.
"Release The Snyder-Cut" skanderade DC-fans för några veckor sedan. Vad menas egentligen med det? Jo, Zack Snyder klippte i princip färdigt Justice League innan han av personliga skäl tvingades lämna projektet. In kom Joss Wheldon och filmade om flera sekvenser innan han till sist klippte om filmen i sin helhet. Det färdiga resultatet avskyddes av fansen, som menade att tonen hade blivit annorlunda än vad tidiga trailers hade lovat. Men Snyders version av filmen sägs fortfarande finnas kvar hos Warner Bros och nu vill cineasterna se vad som kunde ha varit.
Scenariot ovan är ett exempel på hur viktig klippningen av en film faktiskt är. Giganter som Martin Scorsese har påpekat att det är i klipprummet som filmen sätts ihop och skapas på riktigt. Inte sällan har filmskapare flera timmar av råmaterial efter inspelning. Tillsammans med klipparen måste de sedan organisera om, sålla bort och sätta ihop för att skapa en färdig film. Alltid med tidspress som ågren på axeln.
Oftast är bioversionen, bioklippningen, av en film den enda som senare finns tillgänglig - men inte alltid. Exempelvis klippte Ridley Scott om Blade Runner två gånger, där Final Cut (2007) i princip är en helt annan film än den ursprungliga utgåvan (som kom 1982). Även Quentin Tarantino släppte så sent som för någon vecka sedan en förlängd version av Once Upon a Time in Hollywood, där tio minuter av tidigare bortklippta scener klipps tillbaka in.
Vilken version av "Apocalypse Now" är bäst?
En annan regissör som gillar att röra om i grytan är Francis Ford Coppola. Gudfadern (1972) må vara hans mest kända film, men Apocalypse Now (1979) är enligt egen utsago hans bästa. Det är också filmen som Coppola inte kan släppa ur tankarna med tanke på att han klippt om den två gånger sedan den släpptes.
Nu i år är filmen återigen aktuell tack vare att Coppola till sist säger sig ha färdigställt den. På grund av att Apocalypse Now: Final Cut nu rullar på utvalda biografer är det läge att ställa frågan: Vilken version av filmen är egentligen bäst?
Den stora skillnaden mellan den version av Apocalypse Now som vann Guldpalmen i Cannes år 1979 och den betydligt längre filmen som Coppola släppte år 2001, Apocalypse Now Redux, är framför allt två sekvenser. Dels en där huvudkaraktärerna har sex med playboy-tjejer, de som sett filmen vet vilka jag menar, dels en lång sektion som utspelar sig på en fransk kolonialplantage. I nya Final Cut har sexscenen med tjejerna helt klippts bort medan scentiden på plantagen åtminstone har halverats.
Alla versionerna är mästerverk - men en ska bort
Till att börja med: Alla tre versionerna är mästerverk. Min kärlek gentemot Apocalypse Now är på den nivån att det skulle krävas att någon Uwe Boll-figur skulle in och veva med klippsaxen för att förstöra filmen för mig. Hur som helst råder det ingen tvekan om att Redux är den svagaste av de tre.
Sexscenen fyller väldigt lite funktion utöver att påvisa att isolerade män lätt förvandlas till djur. Därtill har vi den nästan 50 minuter långa sekvensen på plantagen. Den här delen av filmen må vara tematiskt köttig men blir samtidigt ett abrupt avbrott från den febriga stämning och det tempo som filmen byggt upp i de inledande delarna.
En borta, två kvar. Efter att ha sett och älskat Apocalypse Now: Final Cut (recensionen kan du läsa här) på bio är jag kluven. Allt eftersom Willard (Martin Sheen) och båtgänget tar sig längre och längre upp längs Nung-floden ökar domedagskänslan i filmen. I originalet byggs detta upp till sitt crescendo när de slutligen når Kurtz (Marlon Brando), helt utan avbrott från sidospår. Som en följd av detta tas tittaren aldrig ur scenen, det känns som vi, precis som karaktärerna i båten, ständigt riskerar att mista livet vid nästa krön.
Originalet vs Final Cut
I Apocalypse Now: Final Cut är plantage-sekvensen fortfarande kvar, alltså avbrottet likaså. Dock har Coppola kraftigt kortat ned och förfinat denna sekvens. Kvar finns egentligen två huvudsakliga scener: En middagsscen och en kärleksscen. Båda två fungerar som bärare av anti-krigs och anti-kolonialism teman som visserligen slår hårt och slår rätt, men som samtidigt känns som en del av en annan film än den vi först tittat på. Båda ovan nämnda teman presenterar resterande delarna av filmen redan, fast mer subtilt. Resultatet blir oundvikligen lite ängsligt. Det är som att Coppola inte litar på att hans publik skall uppfatta filmens alla nyanser.
När allt kommer omkring lade jag dock märkte till en fördel. Den nedkortade plantage-delen gör att filmens final drabbar mig ännu mer. Det finns ett tydligt "lugnet före stormen"-knep som Coppola drar nytta av här. Och det fungerar. Precis som i Sagan om de två tornen (2002), där Peter Jackson låter mobiliseringen innan Sarumans attack ta tid, låter Coppola både oss, tittaren, och karaktärerna ta några djupa andetag innan den slutgiltiga anstormningen. Sammandrabbningen med Kurtz blir således inte lika direkt och dramatisk, men tematiskt otroligt mycket rikare. Marlon Brandos kända monologer i ruinernas mörkrer spelande på helt andra strängar hos mig denna gången, allt eftersom en andningspaus möjliggjort tid för rekreation och eftertanke.
Delad glädje är dubbel glädje
Så vilken version är egentligen bäst? Kontentan blir diplomatisk. Tråkigt måhända, men det finns inte mycket att göra. Originalet av Apocalypse Now och Apocalypse Now: Final Cut är lika mästerliga båda två eftersom de i stort sett är två olika filmer med två olika styrkor.
Eftersom Coppola, genom de förkortade plantage-scenerna, indirekt ändrar det emotionella tonläget i ett av tidernas bästa filmslut går det inte längre att se filmerna på samma sätt. Värt att påpeka är att han gör detta utan att förändra en enda bildruta av den avslutande delen. Från det att Willard och kompani lämnar plantagen är Final Cut och originalet identiska. Att Coppola lyckas med detta är inget annat än en bragd. Jag tackar honom för det numer finns två filmer av min favoritfilm att njuta av.