Barndomsfavoriter: håller ”Batman Forever” idag?
Är fladdermusmannen fortfarande tuffast i klassen?
Min barndom spenderades, kanske inte helt oväntat, framför TV:n i ohälsosamma mängder. Innehöll en film något av följande: laserpuffror, kaststjärnor, prinsessor eller grissvettiga southpaws etsades min bleka barnrumpa fast framför skärmen. Det är i denna naiva barnrumpa denna artikelserie tar avstamp: Barndomsfavoriter – håller de idag?
Min uppgift är att bänka mig på TV-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter! Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller mer som en ekologisk banan under rötmånaderna?
Förra veckan tog jag till storsläggan och såg om en av filmhistoriens mest avskydda filmer: Batman & Robin. Jag fortsätter mitt korståg genom barndomens läderlappsrullar och tar mig därför an den föregående filmen i serien, Batman: Forever, idag. Forever är film nummer tre i Batmans ursprungliga cinematiska bestyr och Michael Keaton har hängt manteln på hyllan för att göra plats för Val Kilmer och hans skurkekipage bestående av Jim Carrey och Tommy Lee Jones. Även i regissörsstolen har det skett ett byte då Tim Burtons (Batman, Batman Returns) gotiska mörker från Returns visat sig gå lite för långt. Joel Schumacher, som vid tillfället tokhyllats efter Falling Down, valdes för att fylla Burtons plats bakom kameran.
Min relation till "Batman: Forever"
Klart som korvspad att jag älskade Batman: Forever. Äntligen kunde jag se en Batman-film utan att behöva plågas av mardrömmar om tjär-kräkande pingviner, BDSM-blondiner eller skjutna föräldrar. Barndomskungen Jim Carrey + Batman var en ekvation som fick hela mitt barnsliga nervsystem att slå på trissor. Faktum är att Forever kändes som ett barnprogram. Bildrutorna var som lyfta från animerade paneler till spelfilm, helt utan dra på sig minsta skada. Schumachers tolkning av läderlappen var som att erbjuda laxerande till en akut förstoppad och jag slurpade i mig varenda droppe med en närmast utomjordisk entusiasm.
Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn vs mina åsikter nu framträder tydligast. Mycket nöje!
Underhållning doppad i nitroglycerin
Vad mina barnögon såg: Forever riktar skamlöst bat-signalen mot publikens yngsta och klappar sig glatt på axeln för detta. Givetvis fungerande varenda tricks på undertecknad. Jag älskade Batman "Forever" med varenda fiber av mitt barnsliga hjärta. Genast skulle leksaker inhandlas och gårdens kidz försökte bygga en livs levande Batmobil. Hint: det gick inget vidare.
Vuxenblickens dom: Batman Forever är ett levande barnprogram där kulörta explosioner, hysteriska skådespelare och högfrekventa oväsen ständigt tävlar om min uppmärksamhet. Tack vare rena urladdningar lyckas "Forever" stundtals underhålla, men tyvärr minst lika ofta framkalla migränliknande kramper. Schumacher lyckas ibland landa i ett mellanting mellan Burtons gotiska fadäser och 60-talsfilmernas självmedvetna fånighet men dessvärre blir det på tok, helt uppåt väggarna, för mycket.
"Vi ska dansa i neon" – Gothams nya skrud
Vad mina barnögon såg: Batman Forever innebar ett estetiskt skifte. Burtons mys-gotiska och kraftigt industrialiserade grå/svarta Gotham är i Forever ett minne blott och som liten parvel kunde jag inte ha välkomnat det mer. En visning av Burtons rullar slutade alltid på samma vis: jag liggandes i en pöl av salta tårar. Schumachers approach var som ett inbjudande fyrverkeri av färger och luminösa mojänger – en våt dröm för undertecknad.
Vuxenblickens dom: Jag kan uppskatta den estetiska storsatsningen. Det visar ett kreativt mod och djärvhet att totalt hänge sig åt ett visuellt grepp som Schumacher gör i Batman Forever – i synnerhet efter två filmer som så tydligt etablerat Batmans estetiska språk. Att Schumacher hade mod att lattja med den visuella grundlag Burton formulerat är beundransvärt och stundtals är det en riktig ögonfest jag bjuds på med mustigt produktionsvärde (utöver några vedervärdiga CGI-scener).
Den diaboliska duon – skurkarna
Vad mina barnögon såg: En überhysterisk Carrey och en diabolisk Jones var som två högspänningskablar redo att blixtra in laddningar av maniska chockvågor rakt in mitt i solarplexus. Duon gick efter ett klassiskt recept där Carrey sköter tankeverksamheten och Jones är musklerna. Jag skrattade, gömde mitt ansikte i händerna och skrek av förtjusning om vartannat.
Vuxenblickens dom: Här har tidens tand frossat i sig fler kalorier än en body-builder på bulk-buffé. Grundregeln för en dynamisk duo är väl att de bör komplettera varandra? Det bör råda en tryckutjämning, ett ying och ett yang, en hela och en halva. I Batman Forever sker inte detta utan båda skurkarna hamrar på samma hysteriska och maniska spik och det blir snabbt outhärdligt.
Domen: håller "Batman Forever" idag?
Svaret är tyvärr nej men filmen är absolut inte utan ljuspunkter. Produktionsdesignen liknar en barnslig feberdröm, soundtracket är fränt och Schumacher tillåts verkligen löpa linan ut. Dessvärre är det inte en lina som mina vuxna sinnen längre klarar. Batman Forever är den filmiska motsvarigheten till en berg-och dalbana: fartfyllt och stundtals roligt men ha ständigt en kräkspåse nära till hands. Svängarna blir snabbt för mycket och dalarna är betydligt djupare än höjderna.