Recension: Shimmer Lake (2017) – En thriller inspirerad av bröderna Coen

Shimmer Lake är en av Netflix’ senaste originalfilmer. Den utspelar sig baklänges, ett berättargrepp som är någorlunda effektivt.

Poster till Shimmer Lake. Brinnande hus på andra sidan en sjö
Foto: Netflix

Film: Shimmer Lake (2017)
Regi: Oren Uziel
Manus: Oren Uziel
Med: Benjamin Walker, Rainn Wilson, Stephanie Sigman, John Michael Higgins, Mark Rendall, Wyatt Russell, Ron Livingston, Rob Corddry m fl.
Genre: Thriller, komedi
Speltid: 1 tim 26 min

Berättelsen börjar på fredagen. En serie våldsamma händelser har ägt rum. Tidigare i veckan spårade ett bankrån ur. De efterlysta är ex-fången Ed (Russell), halvidioten Chris (Rendall) och Andy (Wilson), sheriffens (Walker) bror. Under filmens gång får vi följa händelseutvecklingen dag för dag, fast i omvänd kronologisk ordning. Det är inte förrän handlingen backat till tisdagen som vi får veta hela sanningen.

LÄS OCKSÅ: Recension – Lucid Dream (2017)

Detta är Oren Uziels regidebut. Hans mest kända prestation innan denna film är som manusförfattare till 22 Jump Street. Som så många andra förstagångs-regissörer är hans influenser så tydliga att man nästan kan prata om efterapning.

Det finns många regissörer som leker med kronologin, exempelvis Quentin Tarantino, som kastar om kronologin i sina filmer, exempelvis Pulp Fiction och De Hänsynslösa. Shimmer Lake har dock en mycket mer rigid struktur än den som Tarantino använder sig av. Filmen utspelar sig en dag i taget, fast i omvänd ordning på dagarna. Detta gör att filmen bär flest likheter med Memento, den intelligenta thriller Christopher Nolan gjorde innan han blev känd för sin Batman-trilogi. Memento utspelar sig också i omvänd ordning, fast ungefär fem minuter i taget (längden på huvudkaraktärens korttidsminne).

De tre bankrånarna i Shimmer Lake sitter runt ett frukostbord
Foto: Netflix

Den andra stora influensen för Shimmer Lake är bröderna Coens filmer, då speciellt deras 90-talsfilmer, som ofta kretsade kring olika brott. Precis som Coen-brödernas filmer, är denna film fylld av svart humor. Vi presenteras för en rad knasiga karaktärer, som hamnar i vådliga och dråpliga situationer. Detta är filmens främsta behållning. Som själva bankrånet, som bäst kan beskrivas som den raka motsatsen till den professionella bankstöten i Heat. I Shimmer Lake kan bankrånaren inte ens läsa sin egen handstil (vilket är av vikt i sammanhanget). Karaktärerna är alla välspelade och lagom knasiga. Uziel har inte vågat löpa linan ut på samma sätt som Coen-bröderna gjort i många av sina filmer. Detta är nog ett smart val från Uziel, då hans regi bitvis är skakig. Alltför knasiga karaktärer hade kunnat resultera i en film som blir en parodi på sig själv.

LÄS OCKSÅ: Recension – The Wizard of Lies (2017)

Shimmer Lake är en rolig och spännande thriller. Och man kan absolut ha sämre förebilder än bröderna Coen. Problemet är lite att Uziel har missat det faktum att Coen-bröderna använder sina knasiga karaktärer och svarta humor för att berätta intressanta berättelser. Personligen tycker jag att engagerande berättelser är stommen till de flesta bra filmer. Faktum är att Uziel inte berättar en vidare intressant berättelse. Visst är karaktärerna välskrivna, men berättelsen om dem är inte lika intressant.

Uziel lyckas, trots en del problem med manuset, knyta ihop säcken på ett snyggt sätt. Detta är rätt så märkvärdigt, i och med att filmen berättats baklänges. Så det är lite som lyckas knyta ihop en ut-och-in-vänd säck som hänger upp-och-ner. Och trots bristerna i berättandet, gör likheterna med 90-talets thrillers, som Fargo och En enkel plan, att detta ändå är en film jag tycker är sevärd. Kort sagt: helt okej underhållning en fredagskväll.

Bäst: De knasiga karaktärerna

Sämst: Berättelsen

Andreas Ziegler

Andreas Ziegler

Filmskribent, SEO-skribent och filmvetare. Kärt barn har många namn. Jag gillar innovativa och välkonstruerade filmer och TV-serier. Klicka här för att komma till min verksamhets hemsida.
Andreas Ziegler