Recension: Alien: Covenant (2017)

Foto: 20th Century Fox

Film: Alien: Covenant (2017)
Regi: Ridley Scott
Manus: John Logan, Dante Harper
Med: Katherine Waterston, Michael Fassbender, Billy Crudup, Danny McBride m.fl.
Genre: Sci-fi, Thriller
Speltid: 2tim 2min

Alien: Covenant är en uppföljare till Prometheus, men samtidigt en föregångare till Alien. Den kretsar kring en besättning ombord på rymdskeppet Covenant, som har i uppdrag att starta en koloni på en avlägsen planet. På vägen dit uppfattar de plötsligt en märklig sändning som de bestämmer sig för att undersöka närmare, ett val de naturligtvis kommer att få ångra.

LÄS OCKSÅ: Alla Alien-rullar rankade från sämst till bäst!

De flesta fansen av Alien-sagan var missnöjda över att Prometheus inte kändes som en riktig Alien-film. Men jag gillade de filosofiska idéerna som fanns, även om de inte riktigt lyckades förvaltas till fullo. I Alien: Covenant utvecklas de tankarna och tas några steg längre, samtidigt som filmen försöker vara en uppdaterad version av originalet från 1979. Som biobesökare är jag nöjd med vad jag fick, men i rollen som kritiker har jag tyvärr vissa saker att klaga på.

Det allra största problemet är just att filmen inte riktigt kan bestämma sig för vad den vill vara – en regelrätt skräckis i stil med Alien, eller en filosofisk sci-fi à la Prometheus. Själv föredrog jag den sistnämnda delen, mycket på grund av att Alien-upplägget kändes standardiserat på något sätt. Vi har vant oss vid överraskningarna och det går att ana när någon kommer råka illa ut. Med andra ord kommer inget i filmen att bli lika chockerande som i första Alien.

När Ridley Scott står bakom kameran räknar jag med att filmen kommer att vara tekniskt utmärkt, och visst är den det! En vacker och tillfredsställande vision visas upp. Han vet precis hur hela världar skapas inuti en film. Även skådespelarinsatserna är svåra att klaga på. Katherine Waterston har tagit över stafettpinnen från Noomi Rapace, som den starka kvinnliga protagonisten Daniels, medan Billy Crudup spelar skeppets kapten Oram. Båda levererar känslomässigt laddade prestationer.

Det märkligaste valet i rollsättningen måste ändå vara Danny McBride, som annars oftast ses i dumma komedier. Hans insats som besättningsmedlemmen Tennessee är inte dålig, men han lyckas inte riktigt komma bort från sin vanliga jargong och känns lite malplacerad. Han blir nog inte den nya Jonah Hill. Den bästa aspekten med Prometheus tycker jag var Michael Fassbender, och utan att avslöja för mycket har han en hel del att stå i även här i Alien: Covenant. Han är tveklöst det bästa i hela filmen.

Det är som sagt faktumet att filmen är osäker på vad den vill vara, som gör den problematisk. När den försöker vara den där läskiga monsterfilmen går det inte annat än att störa sig på karaktärernas märkliga och ibland rent idiotiska val. Men när Alien: Covenant faktiskt försöker vara en tankeväckande science fiction-rulle, är den betydligt mäktigare.

LÄS OCKSÅ: Nästa Alien spelas in tidigare än vad du kan tro!

Jag hade önskat att Alien: Covenant hade kunnat vara en tvättäkta uppföljare till Prometheus medan vissa andra hellre hade sett en ”vanlig” Alien-film. Filmskaparna/studion verkar ha lyssnat för mycket på publiken och har i stället för att satsa på ett spår, försökt att uppfylla båda önskemålen, något som tyvärr resulterar i en rörig film.

Bäst: Den visuella upplevelsen.

Sämst: Ambivalensen.

UA-71883076-1