Recension: Safari (2016)

Foto: TriArt

Film: Safari
Manus: Veronika Franz, Ulrich Seidl
Regi: Ulrich Seidl
Genre: Dokumentär
Speltid: 1 tim, 31 min

I Ulrich Seidls senaste dokumentärfilm får vi följa ett gäng förmögna österrikare som reser till Afrika. Där betalar de dyra pengar för att få döda allt från småvilt till giraffer. De lever som kungar i områden som präglas av extrem fattigdom, vilket får en redan bisarr form av nöjesresa att kännas ännu mer problematisk.

Ulrich Seidl drar sig inte för att tackla tabubelagda ämnen i sina filmer, som prostitution i Import Export och sexturism i Paradise: Love. Hans senaste film Safari utforskar en annan tabubelagd form av turism, nämligen jakt på vilda djur i Afrika. Till skillnad från de ovan nämnda exemplen är detta som sagt en dokumentärfilm och en ganska mångfasetterad sådan.

Vi får nämligen se jaktturismen ur flera olika synvinklar. Till en början får vi se det hela ur turisternas perspektiv, hur de fyllda av adrenalin jagar upp och fäller sitt byte för att sedan i ren eufori se det ta sitt sista andetag. Men Seidl stannar inte där utan visar även upp myntets baksida där vi bland annat i detalj får se hur lokalbefolkningen skinnflår och styckar upp till exempel en giraff, vilket är extremt magstarkt att se.

Sedan bjuder Seidl in oss för att se hur lokalbefolkningen lever. De bor i vad som på sin höjd skulle kunna klassas som skjul och av jaktturisternas byten får de endast ta del av några benknotor och eventuellt några tunna strimmor torkat kött. Detta rimmar inte riktigt med när en av turisterna sitter och säger att deras nöjesresor gynnar urbefolkningen.

Samtidigt som jag sitter och vrider mig av obehag och avsky inför vad som pågår, börjar jag fundera på om det kanske ändå är mer humant än vad som försiggår inom den industrialiserade köttproduktionen världen över. Det är, som jag nämnde tidigare, minst sagt problematiskt.

Gustav Larsed

Filmälskare som skrivit för Filmtopp.se sedan våren 2016.

Latest posts by Gustav Larsed (see all)