Baby-bossen

Baby-bossen

  • 1 tim 37 min
  • 1 tim 37 min
Andreas Ziegler
Uppdaterad 07 december 2019 kl. 11:12 | Publicerad 05 april 2017 kl. 17:04
Detta är en recension. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Levererar ett snedvridet budskap

Tanken bakom Baby-bossen är att det är kul att en bebis har fått Alec Baldwins djupa och sträva stämma. Att den svenska dubbningen inte fungerar alls är dock inte lika problematiskt som filmens snedvridna budskap.

  • Regi:
    Tom McGrath
  • Manus:
    Michael McCullers
  • I rollerna:
    Alec Baldwin, Steve Buscemi, Jimmy Kimmel, Lisa Kudrow, Tobey Maguire, Miles Bakshi m. fl.
Foto: Dreamworks

 

Tim lever ett idylliskt liv med sina föräldrar. En dag vänds hela hans tillvaro upp och ner när hans lillebror anländer. Förutom att brodern tar upp hela föräldrarnas tid visar det sig att han är en "boss-baby", en kostymbärande chefsfigur i blöja, med uppdraget att sätta stopp för lanseringen av en ny valpsort. Varför? Jo, valpen har potential att bli mer populär än spädbarn och därmed hota deras framtida existens.

Filmens starkaste sida är att det, som sig bör i en animerad barnfilm, blir en hel del äventyr när Tim och Boss-babyn går ihop för att sätta stopp den nya valpen. Vi bjuds bland annat på en sekvens där bröderna infiltrerar fiendens anläggning och en annan där de jagas av en gorilla-liknande skurk, som tar sig fram på en leksaks-brandbil. Där tar dock filmens styrkor slut.

Animerade filmer är ofta bra. Vaiana är ett exempel på det. Det är ett spännande och roligt äventyr som bjuder på finfina sångnummer. Insidan ut är minst lika spännande och har ett oerhört starkt budskap om hur viktiga alla typer av känslor är, inklusive vemod. Boss-babyn försöker ha ett budskap om syskonkärlek, men misslyckas monumentalt med förmedla det, och det som i stället når fram är fruktansvärt snedvridet. Filmen verkar vilja säga att barns rädsla för att bli övergivna är välgrundad.

LÄS MER: Recension av Vaiana (2016)

Baby-bossen är en film om något många barn går igenom när de får ett yngre syskon, som kan ses som en rival till föräldrarnas kärlek. Och det är precis vad Boss-babyn blir. Han tar hela föräldrarnas fokus. Det är hemskt att se hur Tim väntar på sina fem kramar, tre berättelser och sin favoritsång i sängen medan föräldrarna har somnat i vardagsrummet och verkar ha glömt bort honom. Denna föreställning, om att hans föräldrar glömt bort honom, är dessutom en tråd som mer eller mindre bara släpps. Tänk dig att du är sex år gammal och ser den här filmen med din gravida mamma. Då kanske det inte känns lika kul att få ett syskon.

När bröderna väl sluter fred står de inför ett nytt problem; valpar är på väg att konkurrera ut bebisar. Detta är den absolut dummaste idé jag någonsin har sett i en animerad film och då inkluderar jag de fåniga uppslagen i de två Dumma Mej-filmerna. Bra föräldrar får sina barn att känna sig älskade och trygga. Detta gäller ju dessvärre inte alla föräldrar och barn, och för dessa är det troligtvis inte särskilt kul att se en animerad film där föräldrarna lämnar sina gråtande barn för att springa efter söta valpar. Det finns barn som har föräldrar med missbruk och för dessa barn kan Baby-bossen vara en smärtsam påminnelse.

Bäst: Cykel/Leksaks-brandbil-jakten

Sämst: Det snedvridna budskapet

 

ANNONS
ANNONS
NÄSTA ARTIKEL