Recension: Patriots Day (2016)

Verklighetsbaserade amerikanska filmer har en stark tendens att bli flaggviftande och sentimentala soppor. Peter Berg lyckas undvika de värsta fallgroparna och ger oss ett gripande och spännande drama.

patriots-day-poster-2

Film: Patriots Day (2016)
Regi: Peter Berg
Manus: Peter Berg, Matt Cook & Joshua Zetmer
Med: Mark Wahlberg, Kevin Bacon, John Goodman, Michelle Monaghan, J.K. Simmons, Alex Wolff, Themo Melikidze, Melissa Benoist, Jimmy O. Yang m. fl.
Genre: Drama, Action
Speltid: 2 tim 13 min

Den femtonde april 2013 skakades världen om när två bomber detonerade vid mållinjen för Bostons maraton. Tre personer omkom och otaliga skadades. Bostonpolisen och FBI, under ledning av Bostons polismästare, Ed Davis (Goodman) och FBI:s specialutredare, Richard DesLauriers (Bacon), påbörjade sin utredning av terrordådet omgående. Utredningen ledde så småningom till att en av bombmännen, Tamerlan Tsarnaev (Melikidze), omkom och den andra, Dzhokhar Tsarnaev (Wolff) greps.

För ett par månader sedan släpptes dokumentärfilmen Marathon: The Patriots Day Bombing, som berättar ungefär samma historia. Den beskriver jakten på bröderna, polisens och FBI:s utredning och fokuserar även en hel del på offren. Dokumentären lider av ett splittrat fokus och hade kanske blivit bättre om den hade valt att fokusera på en av beståndsdelarna, istället för alla. Patriots Day lyckas där dokumentären misslyckades. Spelfilmen låter oss se händelseförloppet från många olika synvinklar. Förutom polisen och FBI, får vi även följa med många av de som blev inblandade i det våldsamma händelseförloppet. Vi får följa med bröderna som ligger bakom bombdådet, Dun Meng (Yang), som bröderna tar som gisslan, Jeffrey Pugliese (Simmons), som skjuter ner en av bombmännen, och en rad andra människor.

LÄS OCKSÅ: Recension: Deepwater Horizon (2016)

Detta är väldigt ambitiöst, eftersom det alltså finns risk för att fokuset splittras. Och med tanke på att regissören är Peter Berg, som ligger bakom filmer som Battleship och Hancock, som inte direkt är kända för sina berättartekniker, kändes det lite som att det var bäddat för fiasko. Men, hör och häpna, Berg lyckas. Riktigt bra till och med. Jag överdriver inte när jag säger att detta troligtvis är Bergs bästa film. Alla de små berättelserna vi får ta del av, det unga gifta paret, den kinesiska invandraren, poliser som är på väg till, vad de tror är, bara ytterligare en dag på jobbet, blir som delar av ett pussel. När de där pusselbitarna väl kommer på plats i berättelsen om bombdådet, känns allt lika relevant.

Jag är inget stort fan av Mark Wahlberg. Jag tycker nästan bara han funkar i filmer där han spelar halvidioter, som Boogie Nights och The Other Guys. Men här gör han ett rätt bra jobb. Han spelar Tommy Saunders, en av poliserna som befinner sig mitt i händelsernas centrum när helvetet brakar lös. Genom hans ögon får vi se den panik och förtvivlan som bryter ut i samband med bombdådet, men även det engagemang från poliserna och allmänheten som ledde till att bröderna greps innan de kunde skada fler människor.

När man ser på en film som Battleship, som måste vara den dummaste och sämsta av Bergs filmer, som även den har en lång rollista, är det lite av ett under att han lyckats få ut det bästa av alla sina skådespelare i Patriots Day. I vissa fall är detta kanske inte så konstigt. För Simmons, Bacon och Goodman är alltid bra. Men det är ju lite av bedrift att även få Melissa Benoist (mest känd från den mediokra superhjälteserien Supergirl), att spela på samma nivå. Bäst är nog dock Alex Wolff, som spelar Dzhokhar Tsarnaev, den yngre av bröderna. Det är, för det första, rätt skrämmande hur lik Wolff är den dödsdömde Tsarnaev. Han är oerhört övertygande när han, i många scener, gnäller om att han inte fått en pistol eller inte får köra en bil medan han och hans bror mördar och kidnappar människor. Vad jag vet om Dzhokhar Tsarnaev är denna uppenbara personlighetsstörning inte en förvanskning av hur han verkligen är.

Detta är ju dock fortfarande en amerikansk film om hur en stad drabbas av ett terrordåd och om hur staden kom samman i en svår tid. Så även om Berg undviker de flesta av de sentimentala och flaggviftande fallgroparna, undviker han inte alla. Jag tänker särskilt på en dialogsekvens mellan Saunders och en av hans kollegor där Wahlberg levererar riktigt sentimental smörja, men även på korta intervjuer med de verkliga människorna på slutet. De hade jag klarat mig utan.

Trots att filmen är verklighetsbaserad och att jag redan sett en dokumentär som beskriver samma händelseförlopp, kan jag inte låta bli att ryckas med i det gripande dramat och spänningen. För jakten på de två bröderna är faktiskt som hämtad ur en actionfilm. Eldstriden på en gata i Boston, mellan bröderna och polisen, är explosiv och våldsam. Och även om Berg faller i ett par sentimentala fallgropar, ger han oss också sekvenser där till och med jag måste sträcka mig efter en näsduk. Som när en polis står i timmar och vakar över en åttaårig pojkes kropp, eftersom de inte bara kan lämna honom sensam där på gatan. Det faktum att filmen är så gripande samtidigt som man vet att den är baserad på verkliga händelser, gör att filmen nog inte kan rekommenderas för känsliga tittare.

Bäst: Stundtals oerhört gripande

Sämst: De sentimentala intervjuerna på slutet

 

About Andreas Ziegler 200 Articles
Filmskribent, SEO-skribent och filmvetare. Kärt barn har många namn. Jag gillar innovativa och välkonstruerade filmer och TV-serier. Klicka här för att komma till min verksamhets hemsida.