Recension: Skönheten och Odjuret (2017)

Kompetent men identitetslös repetition av ett utmärkt original

Film: Skönheten och Odjuret (2017)
Regi: Bill Condon
Manus: Stephen Chbosky & Evan Spiliotopoulos
Med: Emma Watson, Dan Stevens, Luke Evans, Ewan McGregor, Emma Thomson m.fl.
Genre: Äventyr
Speltid: 2 tim 9 min

Disneys projekt att modernisera sina animerade guldkorn rusar vidare. Nu är det äntligen dags för turturduvorna Belle och odjuret att visa upp sina sprillans nya skrudar! Är romansen fortfarande sagolikt glödhet eller hamrar denna live-action modernisering på samma rostiga spikar från 1991? Läs vidare så får du höra min åsikt!

För er spänstiga och sunda människor, som inte spenderande majoriteten av er barndom framför tevens allsmäktiga sken, följer här en komprimerad sammanfattning av denna majestätiska saga:

Belle (Emma Watson) är vansinnigt trött på livet i sin trånga småstad. Byborna ser henne som en märklig flicka, ständigt försjunken i en ny bok. Hon finner inget intresse i att leta efter en fästman och när byns storfräsare Gaston (Luke Evans) gör plumpa närmanden är hon allt annat än diskret med sin åsikt. Belle är inte som de andra flickorna i byn, hon vill vidga sina vyer ochtrånar efter spänning och äventyr.

Tro mig, du vill inte reta upp denna best…

Dock låter spänningen sig inte vänta på att sätta sina sylvassa klor i henne. Långt bortom skogen bor ett förskräckligt odjur (Dan Stevens) i ett till synes övergivet slott. En best med yvig päls, majestätiska horn och munnen full av sylvassa gaddar fängslar Belle i hans mörkaste av fängelsehålor. Den unga flickan måste hitta en utväg från det kusliga slottet, men kanske är odjuret inte så skräckinjagande trots allt? Kanske döljer det sig något under den tjocka manen och de djuriska ögonen?

Min barndom, som så många andras, är präglad av den animerade klassikern från 1991 och detta vet både Disney, författarna och regissören Bill Condon. Emma Watson är som direktimporterad från den färgglada upplagan och Luke Evans Gaston fångar den arroganta dårfink du alltid har älskat att avsky!

Klassiska scener du håller om är noggrant återskapade med hjälp av sagolikt foto, fantastiska kulisser och magnifikt skådespel. Odjurets slott osar av sagolik förundran och stundtals lockas mitt åttaåringa jag fram, som inte står en chans mot Disneys mäktiga filmkonst. Condon har förvaltat originalets arv och stämning med imponerande precision, som är värd att beundra.

Dessvärre är denna kvalitet även filmens blödande akilleshäl. Condon traskar sällan utanför originalets blyfasta ramar och försöken att att bredda mytologin eller sätta personlig prägel faller oftast platt. Den animerade klassikern har redan utfört alla tunga lyft, och denna nyinspelning vilar skamlöst på dess axlar. Det är av nostalgiska skäl som jag blir berörd och investerad i karaktärernas vandring, inte av det jag faktiskt ser på bioduken. Resultatet blir en oerhört kompetent och vacker hyllning till originalet, som virrigt letar efter en egen identitet.

Jag är dessutom inte helt såld på odjurets design och utseende. Besten är, föga överraskande, en datorgenererad tingest, men där effekterna i exempelvis Djungelboken upplevdes som sömlöst integrerade, är odjurets CGI-nylle ofta distraherande. Jag är övertygad om att vi hade fått se en betydligt mer trovärdig best genom praktiska effekter.

Det finns helt enkelt ingen rimlig anledning att se denna nyinspelning framför Disneys animerade originalversion. Condon behärskar utan tvivel detta sagolika landskap, men lutar sig ständigt på kladdig nostalgi och följer den förra versionens konturer nästintill slaviskt. Jag saknar en ordentlig vision, inspiration och mod från Skönheten och odjuret. Tråkigt!

Bäst: Vacker och kompetent utförd konvertering från tecknat till live-action.

Sämst: Identitetslös, lutar sig på originalet i på tok för stor utsträckning.

Fredrik Edström

Med den ena foten stabilt placerad i den bombastiska, högbudet-världen och den andra i mysiga karaktärsdrivna draman blir jag knappt själv klok på min filmsmak. Dock är en sak säker: Jag är djupt förälskad i filmens värld.