Riot Club

The Riot Club (2014)

  • 1 tim 47 min
  • Drama
Uppdaterad 08 december 2019 kl. 08:12 | Publicerad 30 januari 2017 kl. 10:01
Detta är en recension. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ungdomar i fullkomlig dekadens på Oxfords universitet

Två förstaårselever på Oxfords universitet får tillträde till ökända "Riot Club", där priviligierade pojkar tar vara på sin universitetstid genom att ägna sig åt fullkomlig dekadens.

  • Regi:
    Lone Scherfig
  • Manus:
    Laura Wade
  • I rollerna:
    Sam Clafin, Max Irons, Holliday Grainger, Douglas Booth m.fl.

Den danske regissören Lone Scherfig inleder sin film med en närmast parodiskt dålig sekvens om bakgrundshistorien till den exklusiva klubben. Män med peruker skålar till den avlidne legenden "Lord Riot". Fast The Riot Club blir betydligt bättre därefter. Delvis beror nog detta på min uppskattning för filmer i fin skolmiljö, men den innehåller också en annan ingrediens som inte är allt för vanlig: osympatiska huvudkaraktärer.

Jag tenderar att tycka att komplicerade personer är de mest intressanta att bevittna, inte de perfekta, de fläckfria. Det är viktigt att lägga på minnet att man inte behöver identifiera dig med en karaktärs moral för att uppskatta denne – en avbildning av något innebär inte att man står för det som avbildas. The Wolf of Wall Street är ett bra exempel på en film som fick kritik på grund av vad den berättade, något jag inte alls förstod mig på. Med det sagt är en film med osympatiska karaktärer inte bra per se, men aspekten lyfter i alla fall The Riot Club något.

The-Riot-Club

Naturligtvis måste skandalryktena om Englands före detta premiärminister David Cameron tas upp. Visst existerar sådana här klubbar i verkligheten, men här framställs inte pojkarna som speciellt coola. Deras obscena ritualer, taffliga kvinnosyn och hårt drickande är snarare skrattretande. Det är istället diskussionen om klassfrågan som gör The Riot Club sevärd. Hur mycket kan de här karaktärerna komma undan med med hjälp av sin status i samhället? Det känns som att filmens enda agenda är att förmedla att den här verkligheten existerar, vilket gör upplevelsen bättre.

Förutom den usla inledningen har jag en del andra problem med The Riot Club. Exempelvis håller inte manuset när pinsamma repliker som: "I'm fucking sick to death of poor people" yttras. Skådespelet är emellanåt överdrivet och saknar trovärdighet, filmen känns bitvis som en brittisk, mörkare version av American Pie. Samtidigt bör jag poängtera att huvudrollsinnehavarna Sam Clafin och Max Irons mestadels imponerar, likaså en av de få kvinnliga rollinnehavarna, Holliday Grainger, som spelar Lauren. Hon är en arbetarklasstjej som en av nykomlingarna i klubben börjar dejta.

LÄS OCKSÅ: Filmvärldens mest charmanta seriemördare!

En stor del av The Riot Club utspelar sig på en pub vid namn "The Bull's Head". Klubbmedlemmarna har en invigningsmiddag som vi direkt märker kommer att spåra ur förr eller senare. Trots att dessa sekvenser är utdragna, är det hela tiden spännande. Just tempot fungerar utmärkt genom hela filmen och slutet känns okomprimerat och autentiskt. Det överdrivna skådespelet samt manuset gör att jag inte kan hylla The Riot Club fullt ut, men Scherfig ska ha beröm för ett vågat val av ämne.

ANNONS
ANNONS
NÄSTA ARTIKEL