Recension: Bamse och häxans dotter (2016)

Foto: Nordisk Film
Foto: Nordisk Film

Regi: Christian Ryltenius
Manus: Ida Kjellin & Sofie Forsman
Röster: Peter Haber, Jonas Karlsson, Laura Jonstoij Berg m.fl.
Genre: Animerat
Speltid: 1 tim, 5 min

När Krösus Sorks kumpaner hittar guld på botten av en sjö bestämmer de sig för tömma den på vatten genom att rasera en fördämning. Problemet är bara att de på så sätt kommer att orsaka översvämningar i en hel by och detta tänker inte Bamse gå med på. Med dunderhonung i magen är det ingen större match för Bamse att stoppa dem från att utföra sin illgärning, det vill säga fram tills att skurkarna får oväntad hjälp från häxan Hatiora och hennes dotter Lova. Anledningen till att de ansluter till Krösus Sork och hans gäng är att de känner sig utfrysta från byns gemenskap och vill hämnas. Bamse ställs nu inför en tuff utmaning för magi rår han inte på, inte ens när han är dunderladdad.

För ett par år sedan dök Bamse och hans vänner upp på vita duken för första gången någonsin. Filmen som hette Bamse och tjuvstaden visade upp en lite annorlunda version av den folkkäre lille björnen. Den visuella stilen var välbekant, men hade fått sig en rejäl uppdatering jämfört med de gamla tv-filmerna, som i sanningens namn inte direkt är något att hänga i granen. Olof Thunbergs karaktäristiska berättaröst var här ersatt med Thomas Bolme plus att alla karaktärer hade fått egna röster, med bland annat Peter Haber som självaste Bamse. Alla förändringar var till det bättre, eventuellt bortsett från Bolme som ersättare för Thunberg, men han gjorde absolut ett bra jobb och var en värdig tronföljare.

På juldagen i år hade uppföljaren Bamse och häxans dotter biopremiär. Den hade en hel del att leva upp till med tanke på att föregångaren höll så hög kvalitet på alla plan, men jag måste faktiskt säga att den lyckas. Rösterna görs av samma skådespelare som i förra filmen, men vi har några tillskott såsom Jonas Karlsson i rollen som Krösus Sork, Bamses ärkefiende nummer ett. Han gör måhända inte ett lika stort intryck som Magnus Härenstams fantastiska Reinhard Räv i Bamse och Tjuvstaden, men på något sätt så gör Krösus Sorks intåg i handlingen att filmen känns ännu mer ”klassisk Bamse”.

En annan sak som görs väldigt bra i den här filmen är hur viktiga ämnen som mobbning, utanförskap och främlingsfientlighet tas upp. Ofta missas sådant helt i filmer riktade till barn eller så tvingas det in på ett klyschigt sätt, men i Bamse och häxans dotter skildras det på ett naturligt och även pedagogiskt sätt skulle jag vilja påstå.

Bäst: Den fantastiskt charmiga visuella stilen samt hur viktiga och aktuella ämnen vävts in i handlingen.

Sämst: Krösus Sorks bil stack ut lite eftersom den var datoranimerad till skillnad från resten av filmen som var traditionellt tecknad. Detta är dock en petitess som knappt är värd att nämnas.

betyg 4

Gustav Larsed

Filmälskare som skrivit för Filmtopp.se sedan våren 2016.

Latest posts by Gustav Larsed (see all)

Relaterade inlägg

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*