Recension: Lion (2016)

Foto: The Weinstein Company
Foto: The Weinstein Company

Film: Lion (2016)
Regi: Garth Davis
Manus: Luke Davies
Med: Dav Patel, Rooney Mara, Nicole Kidman, David Wenman, Sunny Panwar m.fl.
Genre: Drama
Speltid: 1tim 58min

Lion tillhör den sällsynta kategorin draman som sällan känns överdrivet kalkylerande. Gripande teman som rötter, härkomst och identitet skapar en emotionell ångvält som jag, gladeligen, erkänner mig totalt överkörd av. Väl fungerande sentimentalitet blandas kirurgiskt med fullfjädrade karaktärsporträtt och några bitterljuva ackord. Tillsammans skapar dessa komponenter ett oförnekligt starkt drama, där mina tårkanaler arbetar febrilt för att inte brista totalt.

Minns du den totalt utelämnade och maktlösa känslan som drabbade dig som barn när du slarvade bort dina föräldrar i affären? Känslostormar där sinnestämningen pendlar mellan panik och utsatthet varannan sekund. Dessa vedervärdiga sekunder blir vår huvudperson, femåriga Saroos (Sunny Panwar & Dev Patel), bittra verklighet.

Saroo bor i en by av modell mindre i Indien, tillsammans med sin mor, bror och syster. Det är knapert om resurser i hushållet – därför hjälper Saroo och storebrodern till, på sitt egna lilla vis, till hemmets vrå. Tyvärr är dock de glada dagarna i hemmet räknade. Ett arbetspass tar en olycklig vändning och Saroo råkar bli instängd på ett tåg och förd till den gigantiska huvudstaden Calcutta – mil ifrån hemmets trygga famn.

Saroo vet inte sin mammas, eller sin födelsebys namn, och åren rullar på. Till slut anses Saroo vara försvunnen, föräldralös och hans stackars femåriga ögon får utstå mer än någon femåring någonsin borde. Räddningen finns dock inom räckhåll: en godhjärtad familj i Australien (Nicole Kidman & David Wenman) väljer att adoptera honom. Saroo ges en ny chans, ett nytt liv, på en helt annan del av jorden. 25 år senare är han givetvis extremt tacksam – men någonting skaver inom honom. En längtan efter sina rötter och en trånande saknar efter sitt ursprung .Utrustad med Google Earth påbörjar han den smärtsamma processen tillbaka till sin hemby.

Lion är ett gripande drama – mycket tack vare ypperliga skådespelarprestationer. Dev Patel känns genuint emotionellt vilse och jag lider med honom i sin plågande längtan och saknad efter trygghet. Nicole Kidman gör en hjärtskärande insats och Rooney Mara är beskymmerfritt naturlig i sitt agerande. Den skarpast skimrande guldstjärnan vill jag dock dela ut till debuterande Sunny Panwar, som gestaltar Saroo som ung. Panwar är den bästa barnskådespelaren jag sett sedan Jacob Tremblay blåste mig ur biofåtöljen i Room. Skådespelarensemblen lyfter materialet ur den sentimentala gegga det annars riskerat att fastna i, och det är en fröjd att se dessa fullfjädrade karaktärsporträtt.

Regissören Davis vet vilka emotionella tangenter han ska slå på, och i synnerhet när. Fotot bjuder på autentiska, levande porträtt från både Indien och Australien som riktigt pulserar av energi. Kameraarbetet är avslappnat och låter skådespelarna dra det tunga lasset – det är svårt att inte investera sig emotionellt i deras resa.

Mina enda egentliga huvudbry är att Davis bjuder på för tok för många flashbacks, vilket leder till att tempot hostar till rejält. Som åskådare känner jag mig därför stundtals handledd, av rädsla för att jag inte kan räkna ut saker på egen hand. I filmens upplösning finns även en alldeles för långsökt scen som suger trovärdigheten ur bioduken en liten stund. Dessutom är produktplaceringen helt ogenerad – men det stör mig inte nämnvärt. Dessa är dock petitesser i sammanhanget och påverkar inte helhetsintrycket nämnvärt.

Lion är precis det som den utger sig för att vara, en emotionell käftsmäll. Kanske är Lion för blödig för vissa, men jag är störtförtjust, och är beredd att säga att det är en av de bästa filmerna jag sett i år. En gripande resa om identitet och ursprung som är laddad till bredden med hjärta.

Bäst: Skådespelarensemblen briljerar! Emotionell slagkraft!

Sämst: Långsökt klimax och en aning för många tillbakablickar.

betyg_4_5

69  Lion
(2016) on IMDb

Latest posts by Fredrik Edström (see all)

Relaterade inlägg

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*