Recension: Jag, Daniel Blake (2016)

jag-daniel-blake
Foto: Scanbox Entertainment

Originaltitel: I, Daniel Blake
Regi: Ken Loach
Manus: Paul Laverty
Med: Dave Johns, Hayley Squires, Briana Shann, Dylan McKieran m.fl.
Genre: Drama
Speltid: 1tim 40min

59-årige Daniel Blake håller på att återhämta sig från en massiv hjärtattack. Han vill inget hellre än att återgå till snickeriet fast doktorn menar bestämt att han måste fortsätta vila – få lite mer kräm i pumpen. ”Dan” förstår allvaret i sitt tillstånd, men det gör inte ESA (en slags Engelsk motsvarighet till försäkringskassan) som istället friskförklarar honom. Således kan han inte få varken sjukpenning eller arbetslöshetsersättning.

Plötsligt finner sig Dan fångad i en kafkaesque byråkratisk mardröm där han skickas fram och tillbaka till den ena instansen efter den andra. Fast det finns ett ljus i mörkrets kanter och det stavas Katie, en ensamstående tvåbarnsmamma som kämpar för att upprätthålla ett anständigt leverne. Katie och Dan blir goda vänner och tillsammans med hennes barn Dylan och Daisy försöker våra protagonister hantera sin hopplösa vardag.

LÄS OCKSÅ:  Bästa filmerna på Bio

Jag, Daniel Blake är en frustrerande upplevelse och jag betvivlar att jag var ensam i publiken med att knyta näven i fickan och fördöma det statliga maskineriets omänskliga agerande. Filmens regissör, veteranen Ken Loach, leder oss mästerligt genom sitt samhällskritiska drama med sin avslappnade berättarstruktur. Genom att i stor utsträckning använda sig av amatörskådespelare, låta alla karaktärer vara kompletta individer och framförallt låta saker och ting ta sin tid, så når Loach nästan en ny nivå av neorealism.

Även om vissa scener är som blytunga slag mot solarplexus genomsyras hela filmen av både humor och värme. Eftersom våra hjältar förefaller så naturliga och vi får tid till att verkligen lära känna dem, finner även vi i publiken tröst i deras vänskap. Deras hopp är vårt hopp, deras skratt är våra skratt. När de slåss i motvind känns det som att hela biosalongen slåss i motvind.

Skådespelet ligger ständigt på topp. Dave Johns är enastående i titelrollen och den enda som konkurrerar mot honom är Hayley Squires i rollen som Katie. Hennes material känns något mer komplext att arbeta med, men för henne verkar det förefalla helt naturligt. Lita på att jag kommer att hålla ögonen på henne framöver!

Det enda som egentligen förhindrar Jag, Daniel Blake att nå de allra högsta betygen är filmens något hastiga avrundning. Till skillnad mot filmens annars så harmoniska tempo förefaller den sista kvarten stressad. Ken Loach hade gärna fått dra ut på speltiden lite till.

Bäst: Jag, Daniel Blake är ett viktigt tillskott i välfärdsdebatten som alla borde se.

Sämst: Filmen hade tjänat på att få vara lite längre.

betyg_4
 Jag, Daniel Blake (2016) on IMDb

Eric Diedrichs

Ansvarig utgivare, chefredaktör och medgrundare av FIlmtopp.se. Oavsett om du håller med om vad jag skriver eller inte, kommentera gärna. Det finns alltid nya infallsvinklar att diskutera film med.
UA-71883076-1