Recension: Nocturnal Animals (2016)

nocturnal-animals
Foto: Fade to Black Films

Film: Nocturnal Animals (2016)
Regi: Tom Ford
Manus: Tom Ford (baserat på en roman av Austin Wright)
Med: Amy Adams, Jake Gyllenhaal, Michael Shannon, Aaron Taylor-Johnson, Isla Fisher, Armie Hammer m.fl.
Genre: Drama, Thriller
Speltid: 1tim 57min

Susan (Amy Adams), en rik men olycklig konstgallerist, får ett bokmanus hemskickat till sig från sin före detta man, Edward (Jake Gyllenhaal). Boken handlar om Tony (också Gyllenhaal) som en natt råkar ut för en fruktansvärd tragedi på en öde motorväg i Texas. Susan, som frenetiskt läser boken om nätterna, börjar se tillbaka på sin tid med Edward. Är boken en metafor för deras förhållande?

LÄS OCKSÅ: Denis Villeneuve och Jake Gyllenhaal återförenas igen!

Modeskaparen Tom Ford är också regissör. Efter att ha sett Nocturnal Animals skulle jag vilja omformulera det; regissören Tom Ford är också modeskapare. Med sin andra film slår han fast att man inte behöver vara en renodlad filmskapare för att på allvar ge sig in i branschen. Berättartekniken i Nocturnal Animals är engagerande. Susan tar oss med in i Edwards bok och hennes annars så glamorösa värld i Los Angeles förbyts flitigt med fiktiva Tonys något mindre extravaganta miljö. Det blir som en story inuti en story där Gyllenhaal tvingas porträttera två karaktärer, något han gör alldeles utmärkt.

Gyllenhaal har på senare år blivit lite av en lightversion av Daniel Day-Lewis. Han väljer sina roller noggrant och ägnar sig sedan minutiöst åt förberedelser för att bli ett med karaktären han spelar. Prisoners, Nightcrawler och Southpaw är bara tre exempel på nya filmer där skådespelaren har visat upp sin enorma kapacitet. Extra bra är scenerna där Tony får att göra med polisen Bobby Andes, spelad av ässet Michael Shannon.

Nocturnal Animals är ofta nervkittlande och våldsscenerna är rasande effektiva, mycket tack vare Aaron Taylor-Johnsons roll som Ray, en av de otäckaste karaktärerna i västernmiljö sedan Javier Bardem i No Country for Old Men. Amy Adams får ses som filmens huvudrollsinnehavare eftersom det är genom hennes karaktär vi upplever allt, men sett till speltiden är detta Gyllenhaals film. Adams insats är mer subtil, hon spelar en person som är nästintill tom inombords och behöver därför inte agera ut sina känslor lika mycket som de andra. Fast denna finkänslighet är inte att underskatta, även Adams gör en toppeninsats.

LÄS OCKSÅ: BIOAKTUELLT

I Los Angeles-scenerna märks det dock att det är en modeskapare som ligger bakom filmen. De grandiosa och stiliserade människorna inom konstvärlden blir ibland nästan parodiska, men eftersom dessa scener är minimala blir de aldrig mer än milt störande. Ford tappar aldrig tråden utan lyckas hålla spänningen vid liv ända fram till sista rutan i denna komplexa historia.

Nocturnal Animals handlar i mina ögon främst om konstens påverkan på oss människor. Hur kraften i en berättelse kan förändra vårt sätt att se på våra liv. Jag tror däremot att filmen kan tolkas på en rad olika sätt, vilket bara gör den bättre. All bra film har hemligheter och den här är fylld av dem, vilket gör att jag genast känner för att se den igen.

Bäst: Jake Gyllenhaals skådespelarinsats.
Sämst: De bisarra scenerna under förtexterna är inte nödvändigtvis dåliga, men de känns malplacerade.

betyg_4_5
metascore 67

 Nocturnal Animals (2016) on IMDb