Filmerna som skrämde mig som barn
Dessa filmer ledde till en och annan mardröm.
I Halloweentider är skräcken i samhället mer påtaglig än resterande delen av året. Borta är sommarens ljusa dagar, och ett betungande höstmörker sveper sig runt tillvaron. Både barn och vuxna klär ut sig till varelser med rötter i skräckens värld; för att få mycket godis eller vara populärast på den där lokalfesten. Husen utsmyckas med både spöke och pumpa, allt för att hitta den rätta stämningen.
En annan stämningshöjare under högtiden brukar vara skräckfilmen. Personligen brukar jag allt som oftast se ett par skräckfilmer under gastarnas högtid eftersom det finns en nostalgi i det hela. Inte en nostalgi av att uppleva en speciell film utan snarare strävan efter att framkalla en viss känsla. Känslan av att vara bokstavligt talat vettskrämd och sugas in i njutbar en ond cirkel av ren terror infinner sig allt mer sällan i vuxen ålder. Annat var det i yngre år då jag frekvent sögs in skräckfilmsvärldens fasor. Nedan presenterar jag fem filmer som på olika sätt skrämde skiten ur mitt yngre alter ego.
1. The Shining (1980)
Stanley Kubricks rysare är mycket mer än bara en klassisk mördarhistoria. Pojken Dannys redrum-morrande, Jack Nicholsons Blodsprängda ögon, fyndet i badkaret och de fullkomligt fasansfulla systrarna slungade in mitt unga psyke på mörka bakgator jag inte visste fanns. Efter att, som 12-åring, ha sett filmen blev det några minst sagt tuffa nätter.
Trots min skräckinjagande upplevelse har jag sett om filmen flera gånger i vuxen ålder. Utöver alla hemska moment - filmen har åldrats väl - har jag upptäckt nyanser som mitt yngre jag inte hade kapacitet att se. En isande surrealism präglar varje scen som om det vore taget ur en kallsvettig mardröm. Det är ruskigt effektivt upplagt och med en mystisk slutscen som slår ned som ett bombnedslag sätter Kubrick tittarens hjärnceller i gungning. The Shining är ett mästerverk inom genren som jag uppmanar alla skräckfans att se den, eller se om den.
TIPS: Mental Floss berättar om 25 saker du inte visste om "The Shining"
Kuriosa: När filmen kom 1980, tog inte alla emot den med öppna armar. Den legendariske skräckförfattaren Stephen King, som skrivit boken filmen baseras på, var ytterst kritisk. Han ansåg att Kubrick gått bakom ryggen på honom och frångått originalet på allt för vitala punkter.
2. Dead Silence (2007)
Det tog ett tag innan jag kom till insikt angående dockans lömska terror. Som liten var det bara en obetydlig och ofarlig leksak. Dock förändrades allt efter en kväll hos min kompis Albin. Han bedrev i yngre år en sorts trotsig skräckfilmsrevolution mot sina föräldrar, ju vidrigare filmer desto bättre. Det tog inte lång tid innan jag var med på tåget och vi brukade titta på skräck i ett kolsvart rum trots att vi egentligen inte vågade. Dead Silence var en av filmerna vi såg och det var troligtvis här min dockfobi föddes. En fobi som onekligen finns kvar än idag.
Rent kvalitetsmässigt har filmen inte mycket att komma med, den är faktiskt en av de sämre regissören James Wan (Saw, The Conjuring, Insidious) har gjort. Däremot har den en speciellt plats i mitt skräckhjärta eftersom jag fortfarande mår psykiskt dåligt vid varje docksekvens. För de som tyckte att Annabelledockan var obehaglig väntar här ett betungande inferno av liknande ting. Om Annabelle stundtals fick pulsen att stiga injiceras här en adrenalinspruta rak in i hjärtat.
Människor med dockfobi: Se på egen risk.
3. Crazy Eights (2006)
Jag var tretton år när jag och min mamma plockade en slumpmässig rulle ur skräckfilmshyllan på det lokala videohaket. Handlingen, som mestadels utspelar sig på en gammal barnanstalt, etsade sig direkt fast i mitt minne. Allt eftersom åren gick glömde jag dock bort filmens titel och har sedan dess febrilt letat efter filmen. För några veckor sedan - efter gammalt hederligt detektivarbete - lyckades jag lokalisera filmen i internets oändliga informationsdjungel. Crazy Eights hette filmen, som jag haft svårt att glömma av traumatiska själ.
Efter en omtitt kan jag missnöjt konstatera att det definitivt är en film som var läskigare som liten. Konceptet är lovande och skrämmande. Däremot är resultatet en riktig besvikelse eftersom dramaturgin är bedrövande usel och de bristfärdiga skådespelarinsatserna likaså. Det blir mer hånskratt än intensiv rädsla när ett mänskligt kranium "slumpmässigt" faller ner i knät på en av aktörerna. Men den intensiva skräcknostalgin kvarstår!
4. It (1990)
Clowner, Clowner, dessa clowner. Trots att jag inte lider av någon påtaglig clownfobi skrämde Pennywise the Clown även skiten ur mig. Scenen där Pennywise står i en gatubrunn och lömskt lockar till sig ett barn var riktigt jobbig att titta på. Eftersom jag själv var ett barn när jag först såg It bidrog igenkänningsfaktorn till ökad rädsla och medlidande. Med en speltid på över tre timmar kändes filmen som en utdragen, hemsk nattmara.
Trots den långa speltiden är It en av de skräckfilmer som jag ofta ser under halloween. Berättelsen är en riktig klassiker som tåls att upplevas flera gånger. Likt The Shining har filmen en kusligt trollbindande inramning, en illusion som endast bryts vid den skrattretande dåliga finalen. Men fram tills dess, en riktigt snyggt ihopsatt skräckhistoria.
Kuriosa: Återigen är det Stephen King som skrivit boken vilken filmen baseras på. Hur som helst sägs det att han är denna gången var mer tillfreds.
5. The Descent (2005)
Sist men inte minst har vi regissören Neil Marshalls klaustrofobiska underjordsskräckis. Ihop med några vänner såg jag The Descent, eller Instängd som den heter på svenska, ensam hemma i totalt mörker. Filmen var en av de första jag såg i Blu-Ray vilket - tillsammans med pappas nya ljudanläggning - lyfte skräckupplevelsen till nästa nivå. Vi var så ursinnigt utmattade efter The Descents intensiva katt och råtta lek från helvetet att vi stannade vakna tills natt blev dag.
TIPS: TV-tropes har gjort en granskning av The Descent
Än idag upplever jag verket som en riktigt stark skräckfilm som verkligen gör sitt jobb. Marshall sägs ha inspirerats av 70-talets gorefilmer, vilket tillsammans med modern teknologi skapar en tight, nagelbitande och visuellt hänförande blodfest. För blodigt blir det, det sparas inte på krutet när Marshal spänner bågen. Dock känns det aldrig opassande utan helt naturligt i en miljö där monsterna är lösa.
Detta var några av de filmer som tog mig på en ordentlig skräcktripp som barn. Har du några rysligt vidriga filmer som skrämde dig som ung? Vad brukar du titta på under Halloween? Kommentera gärna!