Recension: Han som ville henne så väl

han_som_ville_henne_sa_val

Kortfilmen Han som ville henne så väl har redan visats på en radda filmfestivaler sedan 2014, men har inte fått någon release för gemene man förrän nu. Den 10:e oktober anländer nämligen debutregissören Emil Jonssons film, som är baserad på en radiopjäs, till webben. Det är ett passande datum. Medan höstmörkret börjar sno åt sig allt mer av våra dagar och starkare vindar får husen att knaka finns det nämligen få filmer som passar bättre än de som kryper under skinnet på en. Vilket är precis vad detta atmosfäriska kammarspel gör.

Kortfilmen handlar om – utan att avslöja för mycket – en lika delar orolig och oroväckande man (Per Ragnar, Låt den rätte komma in), som trotsar den annalkande snöstormen för att ta sig till en person som han känner beskyddande känslor för. Där möter han en annan person (Emil Jonsson) med likartade intressen. Det görs snabbt klart att Per Ragnars rollfigur har fattat fasansfulla misstankar mot Jocke. För varje replik börjar det bisarra dramat mer och mer påminna om en thriller.

[vimeo 186196503]

Han som ville henne så väl gör sig bäst utan någon ingående beskrivning och jag är glad att jag inte läste någon sammanfattning av filmen innan jag såg den. Redan några sekunder in börjar nämligen den absurda, påträngande stämningen att byggas upp och resten av filmen spelas ut som ett slags humant Twilight Zone-avsnitt med thrillerelement. Tittaren får själv lägga varje pusselbit för att slutligen lämnas med flera moraliska frågeställningar snurrandes i huvudet – ackompanjerade av en väldigt gripande känsla av olust. Det är en kortfilm som gynnas av att ses flera gånger och jag kan inte låta bli att tänka på den isbergsteknik som Hemingway gjorde sig känd för. Hela tiden upptäcker man en ny nyans att ta hänsyn till i den sparsmakade men effektiva dialogen och upplösningen uppmanar verkligen till diskussion.

Med några tittar i bagaget inser jag tyvärr att några frågetecken gällande manuset aldrig har rätats ut, men det väger inte över när så många delar – allt från fotot till faktumet att stämningen effektivt lyckas etableras mellan så få karaktärer – övertygar. Bäst av alla är Per Ragnar, som absolut själ showen med en subtil prestation som lämnar förvridna, illavarslande och iskalla kårar i en. Jag kan inte göra något annat än att rekommendera de som dras till mystik och kammarspel att fånga den krypande känsla som oktoberrusket kan erbjuda genom att ge den här imponerande debuten en chans.

betyg_4

UA-71883076-1