Mel Gibson och Danny Glover och Danny Glover i Dödligt vapen

Dödligt Vapen-filmerna – från bäst till sämst

Andreas Ziegler
24 december 2022 kl. 14:12

Håller du med om ordningen på vår Dödligt vapen-lista?

Dödligt vapen är en klassisk filmserie. Alla fyra filmerna är sevärda buddycop-filmer. Här har vi rangordnat filmerna från bäst till sämst.

Lethal Weapon
Foto: Warner-Columbia Film

Jag växte upp med filmerna, som kom mellan 1987 och 1998. Själv är jag född 1984 och bekantade mig med duon Martin Riggs och Roger Murtaugh under 90-talet, då jag hyrde dem ett antal gånger innan jag köpte VHS-paketet. Om ni inte fattar vad jag menar med att hyra filmer eller VHS-paket, är ni kanske lite yngre och får fråga en äldre person vad jag gaggar om.

Dödligt Vapen var inte den första actionkomedin, men den definierade genren. Filmerna kan också definieras som så kallade buddycop-filmer. Äran som den första riktiga actionkomedin/buddycop-filmen får nog gå till 48 Hrs. med Nick Nolte och Eddie Murphy, som kom ut redan 1982. Den klassiska actionkomedin, där ofta två rätt så olika individer måste lära sig jobba tillsammans, trots sina olikheter, har utvecklats med åren.

Nu för tiden är det för det mesta tal om flamsiga filmer som Ride Along och 21 Jump Street, i vilka fördelningen mellan action och komedi mer lutar åt det komiska hållet. I de klassiska actionkomedierna, exempelvis just Dödligt Vapen, är det oftare en jämnare fördelning mellan action och komedi, vilket i alla fall jag tycker brukar resultera i bättre filmupplevelser.

När man rangordnar filmer brukar man ofta börja nerifrån och jobba sig upp till den bästa. Men jag tycker inte riktigt det funkar i det här fallet, eftersom det skulle bli en smula förvirrande att börja från slutet av berättelsen, så att säga. Därför är det lämpligare att börja från början.

1. Dödligt Vapen (1987)

lethal-weapon-1-danny-glover-mel-gibson
Foto: Warner-Columbia Film.

I den första, och alltså bästa, filmen presenteras vi för snutarna Martin Riggs (Mel Gibson) och Roger Murtaugh (Danny Glover). De är så olika de kan vara. Murtaugh är en afroamerikansk familjefar som precis har fyllt femtio. Han är en rutinerad och dedikerad polis, som inser att han kanske börjar bli för gammal för en viss typ av polisarbete, vilket får honom att yttra sin standardfras; ”I’m too old for this shit”. Riggs är en vit yngre snut, som är deprimerad efter sin frus plötsliga bortgång i en tragisk olycka. Den stora frågan är om han är självmordsbenägen eller inte.

Det enda de två snutarna verkar ha gemensamt är att de båda är Vietnam-veteraner och är dedikerade till jobbet.

De kommer en knarkliga, bestående av före detta CIA-legosoldater, på spåren. Snart är de indragna i en kamp med livet som insats. Ledaren för ligan är general McAllister (Mitchell Ryan). I sammanhanget är det dock hans högra hand, Mr. Joshua (Gary Busey), som är mer relevant. Han blir snart en symbol för all den ilska och frustration Riggs känner. Kampen mellan snutarna och skurkarna är egentligen inte personlig. Men det blir den ändå. För det är så det kan bli när det sitter en skicklig regissör, i form av Richard Donner, i regissörsstolen.

Vi bjuds på känslomässigt starka scener, roliga sekvenser och fantastiska actionsekvenser, som blir än mer fantastiska ackompanjerade av Michael Kamens musik. Slutstriden är nästan episk.

2. Dödligt Vapen 2 (1989)

Lethal-Weapon-2-03-DI-1
Foto: Warner Bros.

Den andra filmen i serien är nästan lika stark som den första. Tillräckligt mycket från den första filmen kommer tillbaka medan de nya komponenterna känns fräscha och intressanta. Den här gången kommer duon en liga bestående av sydafrikanska diplomater på spåren. I och med att de är just diplomater, borde det inte finnas så mycket Riggs och Murtaugh kan göra, på grund av den diplomatiska immuniteten. Men det hindrar, så klart, inte dem.

Skurkarna är rätt så tacksamma som skurkar då apartheiden fortfarande pågick i Sydafrika vid det här laget; de är ett litet snäpp under nazister mer eller mindre. Den här filmen presenterar oss också för Leo Getz (Joe Pesci), en snabbtalande och irriterande liten karl, som förser filmen med lite extra humor.

Personkemin mellan de två huvudrollsinnehavarna funkar lika bra som alltid. Faktum är att tillskottet av Pesci gör att den funkar ännu bättre. Den personliga vinkeln, som kommer in i slutet av filmen, kanske kan kännas en smula krystad. Men det gör inget, tycker jag. För det viktiga är att den faktiskt funkar. Vi bjuds, återigen, på finfina actionsekvenser, exempelvis den oförglömliga sekvensen med bomben i toaletten. Och Murtaughs svar på skurk-ledarnas försök att skydda sig med sin diplomatiska immunitet är närmast legendarisk.

Dödligt Vapen 4 (1998)

Lethal Weapon 4 Mel Gibson ©Warner Bros for Sky Premier Publicity only
Foto: Warner Bros.

Actionsekvenserna och komiken är bättre än någonsin i den sista filmen i serien. Här kommer Riggs och Murtaugh en kinesisk trafficking-ring på spåren. Ledaren för skurkarna den här gången spelas av ingen mindre än Hong Kong-stjärnan Jet Li. Pesci och Rene Russo återvänder även i den här filmen.

Filmens största problem är det faktum att framgångsreceptet från tidigare filmer ändrats lite för mycket. Nu börjar även Riggs bli lite för gammal för en viss typ av polisarbete. Och den personliga vinkeln med att Riggs ska bli pappa och Murtaugh morfar är kanske passande med tanke på att detta är den sista filmen i serien, efter vilken det är meningen att de ska gå vidare med sina liv. Problemet är bara att det inte är vidare intressant. Än viktigare är att det inte är i sann Dödligt Vapen-anda.

Inte för att det är en dålig film. Action-sekvenserna är, som sagt, bättre än någonsin. Sekvensen på motorvägen går sannerligen inte av för hackor. För att inte tala om finalen, när Riggs och Murtaugh tar sig an en Kung Fu-mästare. Komiken funkar, som sagt bättre än någonsin. Själv har jag lite svårt för Chris Rock, som blir lite väl skrikig ibland. I övrigt innehåller den här filmen roligare scener än alla de andra filmerna tillsammans.

Dödligt Vapen 3 (1992)

lethal_weapon_3
Foto: Warner Bros.

Den tredje filmen i serien är den sämsta. Skurken är så färglös att han knappt ens är värd att nämna, så nu kommer jag inte säga mer om honom. Den personliga vinkeln i den här filmen är främst Murtaughs. Han är en intressant karaktär, och välspelad av Danny Glover, men det är inte vidare intressant att han är lite smådeppig över att gå i pension. Slutuppgörelsen känns nästan lika färglös som skurken.

Men personkemin funkar fortfarande lika bra som i övriga filmer. Dessutom innehåller filmen en bil/MC-jakt som slutar lika roligt som spännande ("Don’t touch me! Don’t touch me!”). Glover får dessutom en chans att glänsa när Murtaugh är nära att förtäras av skuldkänslor efter han dödat en pojke. Rene Russo är dessutom ett mycket välkommet tillskott till Dödligt Vapen-familjen. Hon spelar den stenhårda snuten Lorna Cole, som är minst lika bra på att slåss som Riggs. Och det säger inte lite!

"Dödligt Vapen 3" är fortfarande en rätt bra actionkomedi, trots sina brister. Men den är ju sämst av de fyra filmerna i serien.

ANNONS
ANNONS
NÄSTA ARTIKEL