Recension: Narcos (säsong 2)

Pablo Escobar är tillbaka. Är det början på slutet?

TV-serie: Narcos
Distributör: Netflix
Skapare: 
Carlo Benard, Chris Brancato, Doug Miro
Med: 
Wagner Moura, Boyd Holbrook, Pedro Pascal m.fl.
Genre: 
Drama, biografi, thriller

Den andra säsongen av Narcos tar vid där den första slutade. Fängelset stormas och Pablo Escobar (Wagner Moura) är spårlöst försvunnen. För Colombias president är fiaskot ett faktum och en ändlös spiral av skit och död är satt i spinn. Om vi behandlar Narcos första säsong som något av en origin story över knarklegenden Escobar, så är det här säsongen när magin tillslut är redo att skapas i sann Netflix-anda.

Jag tyckte själv att den första säsongen var otroligt ojämn och förstod inte alls varför den hyllades nästintill unisont av alla i min bekantskapskrets. Berättarrösten som på ett övertydligt sätt berättade allt jag behövde veta och de konstanta avbrotten med verkliga dokumentärsinslag på den faktiska Pablo Escobar drog mig gång efter gång ur seriens grepp varje gång jag höll på att sugas in i den. Sen att jag är måttligt trött på origin storys hjälpte väl inte heller… Det som däremot fanns där var Wagner Moura och hans fantastiska förvandling till den legendariska knarbesten Escobar. Vad jag än tyckte om den första säsongen så är hans rolltolkning mer än nog för att locka mig tillbaka till en andra säsong. Sen kan ingen påstå att historien om Pablo Escobar inte är en fascinerande, om en skrämmande, sådan.

Tack och lov gav jag den andra säsongen en chans. För här har de verkligen lyckats skapa något magiskt bra. En Pablo Escobar på flykt visar sig vara exakt det jag vill se. Han slår både underifrån och ovanifrån på samma gång. Nästintill oövervinnerlig, aktad och respekterad men samtidigt på rymmen och med allt fler döda kroppar direkt knutna till hans vrede. Berättarrösten, som fortfarande är en del av den andra säsongen, har tack och lov tagit ett steg tillbaka och används mer sparsamt. Vid ett tillfälle berättar den vänligt att; under den här tiden dödades 400 poliser per år på direkta eller indirekta order av knarkrymlingen Escobar.

Återförenad med sin fru, barn och mamma får vi följa honom när balansakten mellan att sätta skräck i sina konkurrenter och att hålla sin familj trygg ständigt krockar. En av säsongens bästa scener är en lång sammanhängande scen där deras ”safe house” visar sig vara allt annat än säkert. För alla er som såg den första säsongen av True Detective så vet ni precis vilken typ av scen jag pratar om. Även om jag fortfarande håller True Detective-scenen något högre så var det en av flera höjdpunkter.

Utan att berätta för mycket – jag vill ju inte spoila faktiska händelser – så är den andra säsongen början på slutet för Pablo Escobar. Wagner Moura får arbeta som bäst under motgångarna och det är under säsongens två sista avsnitt som jag tillslut faller pladask för såväl historien som hantverket av alla inblandade. Det är nu vi rör oss mot scener av en så hög kvalité att jag inte är tillräckligt litterärt bevandrad för att kunna uttrycka det på ett sätt som gör scenerna rättvisa, några scener som är fullkomligt utsökta i sin felfrihet. Fotot, musiken och skådespelet är helt fantastiskt.

Nu har jag babblat på här i drygt 500 ord utan att ens nämna DEA-agenterna (Boyd Holbrook och Pedro Pascal), CIA-agenten som är ny för säsongen, Colombias president, taxitjejen och Límon – som alla har en del att fylla. Det är helt enkelt för att de tyvärr inte når upp till samma nivå som Wagner Moura och av den anledningen behöver jag dra av lite från säsongens totala betyg. Jag är också nästintill säker på att Netflix kommer lyckats krama ut åtminstone en, kanske två, säsonger till av Narcos. 

9b25f-betyg_4_5