Lights Out (2016)

I en snyggt plåtad och lekfull inledning får vi se hur en familjefader lemlästas av den ondskefulla varelse som har spridit skräck hos skräckfilmsälskare sedan originalversionen av Lights Out blev viral 2013. Vi som har sett kortfilmen vet att det enda som kan hålla tingesten borta är ljuset, men också att denne kan påverka våra ljuskällor. Här gör också Lotta Losten, som spelade huvudrollen i kortfilmen, en cameo.

Vi hoppar fram några år i tiden. Pappans familj har drabbats hårt av den plötsliga bortången. Dottern, Rebecca, som inte längre kan hantera moderns lidande psyke, har flyttat hemifrån. Kvar är emellertid hennes nioåriga lillebror, Martin, som kväll efter kväll tvingas lyssna på sin mammas hotfulla konversationer med sig själv. Martin som inte längre kan sova om nätterna lyckas till slut övertala Rebecca att ta hand om honom. Det de båda inte vet, är att den varelse som en gång gav sig efter deras pappa tänker komma tillbaka efter mer.

LÄS OCKSÅ: Moderna skräckfilmer – har du sett dessa pärlor?

I stor utsträckning lyckas David F. Sandberg blåsa nytt liv i flera klassiska skräckfilmsknep. Med små medel – som knarrande golv och blinkande lampor – skrämmer han upp mig rejält. För något av det geniala med grundidén bakom Lights Out är att det onda uppenbarar sig direkt när du släcker lampan. Dessvärre sätter regissörens lust över att konstant försätta sin publik i skräck käppar i filmens dramaturgi.

Ett tydligt exempel på detta återfinns i avslutningssekvensen i en scen när Martin lyssnar till sin moders samtal. Genom att dra till med en final scare raseras ett nyckelelement som filmen länge har byggt upp inför – och därefter fortsätter att konstruera. Fast eftersom förutsättningarna nu ser helt annorlunda ut blir detta segment varken läskigt eller obehagligt utan mest förvirrande.

Likaså är jag tudelad till filmens karaktärer. Rebecca (Teresa Palmer) och Martin (Gabriel Bateman) tillför, med sin syskonkärlek, något ovanligt sympatiskt för den här typen av film. Dessutom bjuder Palmer och Bateman på filmens bästa skådespel. Däremot har jag svårt för Bret, som är Rebeccas pojkvän och enda trygga punkt. Med obekymrat leende och sömnig blick finner han sig i den ena mer bisarra situationen än den andra utan att reagera det minsta. Detta hade kunnat vara (och till viss del är) en komisk kontrast till de andra karaktärernas vettskrämda blickar, men den komik som uppstår verkar främst bero på bristande skådespel.

Att skådespelet inte alltid lägger på topp gör inte så mycket i sig. Något som däremot drar ner helhetsbetyget rejält är bakgrundshistoria som ges åt monstret. En stor del av det obehagliga med Lights Out är just att vi inte vet vad som gömmer sig i mörkret. Att vi aldrig kan känna oss trygga. Genom att ge detta en "logisk", om än något absurd, förklaring som tydligt binder det onda till filmens karaktärer försvinner min oroskänsla över att detta kan hända mig själv. Varelsen är inte heller alls lika skräckinjagande som i korfilmen. Där var hon obehagligt förvrängd men samtidigt påtagligt mänsklig. Här ser hon mest ut som en rest från remaken av Evil Dead.

LÄS OCKSÅ: Evil Dead vs Evil Dead – Vilken version är bäst?

Mot slutet spårar det givetvis ur, det hör väl nästan genren till? En hel del frågetecken och logiska brister uppstår och ännu en gång verkar dramaturgin ha fått ge vika för att ge publiken. Dessutom avlöser skräckmomenten varandra alldeles för tätt och effekten blir att jag istället känner mig mer avtrubbad än uppskrämd.

I det stora hela är "Lights Out" en fullt godkänd långfilmsdebut som bjuder på hög skräckfaktor men brister på andra punkter. Att Sandberg ändå lyckas skrämma upp mig rejält ger filmen givetvis ett stort plus och jag ser gladeligen fram emot fler filmer av vår regissör. Nu när han har fått värma upp kan det nog bli ohyggligt obehagligt framöver.