Recension: Independence Day: Resurgence (2016)

indi

Film: Independence Day: Resurgence
Regi: Roland Emmerich
Manus: Nicolas Wright, James A. Woods, Dean Devlin, Roland Emmerich & James Vanderbilt
Med: Jeff Goldblum, Maika Monro, Liam Hemsworth, Bill Pullman, Seia Ward m.fl.
Genre: Action, Sci-fi
Speltid: 2h

20 år efter att den succérika ”4th of july-filmen” kom ut är det dags för den efterlängtade uppföljaren. Världen har, tack vare rymdvarelsernas tidigare besök, enats politiskt. Inga krig förekommer längre och teknologin har utvecklats i en rasande fart med hjälp av de medel utomjordingarna lämnade efter sig.

Nu mera tar en flygtur till månen sisådär 15 minuter och själva jordytan är fylld av diverse flygfarkoster – dock verkar bil och båt-industrin mycket märkligt nog stå helt still. Dessutom installerar USA ett helt nytt supervapen på månen, som ska kunna försvara planeten mot eventuell utomjordisk aktivitet.

President Whitmores har milt sagt blivit besatt av det tidigare besöket och vårdas därför av sin dotter Patricia (Maika Monroe) för psykiska men. Hon är, likt sin far, en mycket duktig stridspilot och hade önskat att få ingå i flyggruppen som installerar det nya stridsvapnet på månen. Att hennes pojkvän ingår – tillsammans med den forna hjältens (Will Smith i den första filmen) son Dylan – i gruppen gör inte saken bättre. Det ska dock visa sig att de alla tre ganska snabbt, tillsammans med resten av världen, får annat att tänka på än små relationsbekymmer. Något bekant på himlavalvet har dyk upp för ett besök igen.

Om det tog 20 år för att utveckla och producera Independence Day 2, skulle filmteamet ha behövt totalt 40 år för att nå upp till nivån för en sevärd uppföljare. Som ett slags meteoritregn i biosalongen sköljs man över av slitna klichéer och stereotyper. Vi har har sett precis allt tidigare. Regissören Roland Emmerich har också lyckats krascha dialogen platt i marken. Konversationerna är uppbyggda utan vare sig finess eller intelligens och där den sämre punchlinen avlöser den andra.

DSC_9514.tiff

I den första filmen var Will Smith stjärnan, men i uppföljaren finns ingen tydlig huvudrollsinnehavare. För att balansera detta har manusförfattarna lyft in flera karaktärer som vi får följa i berättelsen. Dessvärre en aningen för många, eftersom vi aldrig lyckats komma någon riktig nära. Jeff Goldblum, som spelar forskaren David Levinson och även var med i den första filmen, är den som klarar av sin roll bäst och således den som får utnämnas som filmens huvudrollsinnehavare.

Själva berättelsens kärna, hur jorden ännu en gång blir attackerad, står klar väldigt tidigt. Tyvärr faller därför mycket av spänningsmoment. Den krypande ovissheten som fanns i den första filmen, om vart och hur attackerna ska slå till, finns inte. Istället matas vi omgående med diverse action- och stridsscener. Visserligen stundtals helt okej genomförda, men engagemanget vill inte infinna sig om karaktärernas livsöden i berättelsen.

Trots att Independence Day 2 till största delen är en besvikelse, så finns det några få stunder av underhållning. Bland annat tack vare själva ljudsättningen till några av utomjordingarnas flygattacker. Det skapas pampiga basljud när farkosterna svischar förbi vilket tillför något till 3-D animeringen.

Det återstår att se om det blir någon mer uppföljare, något som det tidigare har snackats om. Men jag har svårt att se det med tanke på hur svagt Independence Day 2 står sig.

Sämst: Måste också framhäva hur störande det är när alla myndighetspersoner blir ”experter” bara genom att titta på en radarbild och kan avgöra hur lång tid det är kvar till mänsklighetens utrotning. Detta sker gång på gång.

Bäst: Finns några strids-scener som bärs av ljudsättningen.

Filmtopps betygssymbol för 2 av 5

About Sebastian Håkansson 609 Articles
En av Filmtopps medgrundare. På frågan om världens bästa film finns många svar, men världens bästa skiva är Born to Run med Bossen.