Original mot Remake: Oldboy (2003) vs Oldboy (2013)

Foto: Tartan Films
Foto: Tartan Films

Hollywood-pamparna tycks ha drabbats av kronisk idétorka. Reboots och remakes av klassiker tillhör vardagen och den ena annonseringen är mer bisarr än den andra. Frågan jag ställer mig är: är remakes endast av ondo?

Tar jag ett kliv ner från mina cyniska höga hästar är det enkelt att förstå att det inte bara handlar om enkla cash-grabs. Det finns mängder med argument, utöver de monetära, till varför filmskapare väljer att återvända till gammalt material. Vilka argument kan detta vara? Det undersöker jag i den här artikelserien: Original mot Remake.

Min uppgift är att leta likheter och skillnader filmerna emellan. Jag iklär mig även rollerna som domare och bödel då jag fäller domen över vilken version jag anser är bäst. Den här veckan har den akuta dentalvården fått jobba övertid; Oldboy har löpt amok i min blu-ray spelare. Det sydkoreanska originalet mötte biopubliken 2003 och den amerikanska nyinspelningen tio år senare, 2013. Chan-wook Park sitter i regissörsstolen för originalet och Spike Lee regisserar den uppdaterade hämnd-orgien.

PS: Vi vill tacka läsaren @KarlbergErik som gav oss detta eminenta förslag på kombattanter att jämföra! Stort tack!

TIPS: Mental Floss listar fakta om Oldboy

Dae-se Oh följer vi i den sydkorenska versionen och i remaken heter vår huvudperson Joe Douchett. Bägge är gravt alkoholiserade familjefäder. Plötsligt en dag vaknar suputen inlåst i ett vilt främmande hotellrum efter en ovanligt blöt kväll. Han har blivit kidappad! Efter åratal av isolation och ensamhet blir han utsläppt, men frågan är: varför och av vem?

Likheter

Sweet, sweet vengeance?

Foto: FilmDistrict
Foto: FilmDistrict

Efter att hållits isolerad från all mänsklig kontakt och dessutom blivit huvudmisstänkt för mordet på sin hustru är det fullt förståeligt att protagonistens temperament svajar rejält när han väl blir fri från sitt dassiga hotellrums-fängelse. Att hämnas på sina kidnappare upptar hela hans varelse och sätter honom på en kollisionskurs.

Båda filmerna använder hämnden som kärnvapenbränsle till en huvudperson vars mänsklighet sakta men säkert skalas bort. Som en luttrad actionfilms-fantast med en särskild fäbless för just hämnarrullar satt jag och riktigt myste av huvudkaraktärernas nedåtgående spiraler. Jag förberedde mig för en final där antagonisten avverkas i ett blodigt vedergällnings-nirvana. Oldboy avviker dock skarpt från formulan och besattheten av hämnd visar sig ha förtärt vår anti-hjälte. Slutresultatet får det att riktigt vrida sig i mina tarmkanaler.

Mer original vs remake: Jungfrukällan (1960) vs The Last House on The Left (1973)

Protagonisterna i bägge filmer stöter på ett kärleksintresse under sina bersärkagånger. Så långt är allting frid och fröjd, tills det visar sig att kärleken är anti-hjältens egen dotter. Ett diaboliskt skådespel iscensatt av en iskall antagonist; tillika en twist som slår ut framtänderna på allt vad Shyamalan heter. Snyggt och ofantligt vidrigt!

Parks original har dock mörbultats genom Hollywoods remake-köttkvarn. Trots en intakt twist erbjuder nytolkningen en junior-biljett till den mustigt mörka resa som Dae-se Oh tvingas ge sig ut på. Det ungdomliga bildspråket som genomsyrade den originella thrillern, är i remaken urblåst och kvar finns en ”gammal pojk” utan en tydlig röst. Detta lamslår karaktärernas resa, och vips har Lee lyckats snickra ihop en tam huskatt som snällt lägger sig på rygg och visar magen för Parks vrålhungriga vilddjurs-original.

Vinnare: Original! Oldboy (2013) är verkligen den sydkoreanska filmens oäkting. Joe Douchetts hämnd-odyssé förefaller som en juniorutflykt bredvid sitt sydkoreanska storasyskon, som väger tyngre både när det kommer till explicita våldet och ett mer framträdande bildspråk och berättande.

Kärlek som kärlek?

oldboy skurk
Foto: Tartan Films

Parks antagonist har ett minst sagt komplicerat förflutet, han hade nämligen en sexuell relation med sin syster. När vår anti-hjälte börjar sprida rykten om syskonens romans blev det för mycket för systern, som tog sitt liv genom att hoppa från en bro. Det intressanta Park gör i denna otroligt känsliga tematik är att han låter en fiber av mänsklighet träda fram hos antagonisten. Mycket hänger även på skådespelaren Ji-tae Yu som agerar språkrör för detta.

I Lees remake är antagonisten inblandad i en incestuös relation med sin far, som dessutom har en likadan relation med sin dotter. Varför Spike Lee känner att han behövde möblera om själva incest-schackpjäserna i dramat känns bara onödigt. Dessutom tar Sharlto Copley i  i överkant. Han tar ut svängarna långt ut Disney-diket och halkar ofta in i en riktigt tramsig schablon-skurk.

Vinnare: Original! Förutom att Oldboy (2003) är ett stilistiskt och visuellt berättat smörgåsbord undersöker filmen även tematik relativt finkänsligt. Tillsammans med Ji-Tae Yu låter Park en glimt av mänsklighet träda fram i en incestuösa relationen, något som är finkänsligt navigerat. Klockren vinst!

Skillnader

Olika mängder kött på protagonistens ben

Foto: FilmDistrict
Foto: FilmDistrict

Vi spenderar inte många minuter med originalets protagonist innan han går sitt isolerings-öde till mötes. Dae su-Oh sitter i arresten för sina alkoholiserade eskapader och blir hjälpt därifrån av sin bästa vän. Därefter ringer han sin dotter på hennes fyraårs-dag, men där slutar informationen vi som åskådare skänks om huvudpersonen. Anslaget agerar örfil på mig som åskådare och Park meddelar därmed att jag ska kastas huvudstupa in i en filmisk upplevelse olika många andra. Kallduschen är effektiv! Jag vill genast veta vilken vändning historien tar härnäst, men approachen har ett pris; jag saknar en stark emotionell hook till karaktären.

Läs också: Original vs remake: Spider-man (2002) vs The Amazing Spider-man (2012)

Lee ger oss mer kött på benen innan kidnappningen äger rum. Tiden vi tillbringar tillsammans med Joe Douchett är effektiv. Vi lär oss att han är en ganska vedervärdig människa. Med ett fallfärdigt äktenskap och ett yrke som han själv beskriver med de målande orden: ”bullshit artist” är han varje svärmors mardröm. Joe är även gravt alkoholiserad och hans eskapader i alkoholismens mörker är långt djupare än Parks original. När kidnappningen väl äger rum känner jag till karaktärens fel och brister. Joe har en tydlig utvecklingskurva som i det här fallet trumfar originalets kaxiga berättande av historien.

TIPS: Bloggywood listar hämndfilmer

Vinnare: Remake! Originalet har ett effektivt och kaxigt berättande som får mig nyfiken på historien, men dessvärre saknar jag en stark emotionell koppling till karaktären. Lees berättande är mer konventionellt, men det ger spelrum för att jag ska lära känna hans Joe och lida tillsammans med honom när han frihetsberövas. I det här fallet värderar jag en emotionell hook högre än urläckert berättande.

Epilogen

best-south-korean-films
Foto: Tartan Films

Filmernas avslutande minuter knyter ihop säckarna med två vitt skilda knopar. Den ena knopen stryker publiken medhårs och tvångsmatar oss med en slätstruken avrundning som inte lämnar någon karaktärs öde i mystik, och den andra slutar vid ett smärtsamt vägskäl där vi som publik själva får bedöma hur detta bisarra äventyr avslutas.

Den första beskrivningen passar in på den Amerikanska remaken; en film vansinnigt mån om att sticka ut, lite lagom. Spike Lee knyter ihop alla karaktärers trådar och är mån om att ingen information går någon publikmedlem över huvudet. Efter den smärtsamma insikten att Marie är Joes egna dotter ger sig Joe av. Dottern själv blir skänkt en mindre förmögenhet och Joe väljer själv att återvända till exil i hotellrummet.

Parks Dae-su Oh möter vi efter hemskheterna i ett vinterlandskap. Han har mött upp med en hypnotisör för att frigöra sig från den smärtsamma insikten att Mi-do är hans egen dotter. Vi ser hypnosen utföras och Mi-do kommer och möter upp honom i vinterlandskapet, kramar om honom, varpå Dae-su ler. Ett leende som långsamt blir mer och mer maniskt, och ser ut att övergå i sorg, innan eftertexterna bitterljuvt rullar.

Läs vidare: 10 Sydkoreanska filmer varje filmälskare måste se

Lee vill gärna förvalta den orädda kvalitén som genomsyrar Parks original, men faller ofta tillbaka på konventionella förändringar i manus. Detta blir aldrig tydligare än i epilogen där Lee skulpterar om det modiga originalet till en mer lättuggad variant. Twister med incestuösa par, hammare som pulversierar fontaneller och tortyr är mysigheter som inte gick inte förlorade i översättningen mellan de olika filmkulturerna, men tilliten till din publiks förmåga att tolka ett slut, gjorde det inte.

Vinnare: Original! Spike Lee förvaltar enbart bryskheten (och knappt det speciellt bra) i sin nytolkning. Publiken serveras en bläckfisk-måltid med tomma kalorier som erbjuder inget somhelst tuggmotstånd.

Och vinnaren är…

Oldboy (2003)

Foto:
Foto: Tartan Films

3-1 till originalet! Sydkorea står som segrare i denna blodiga hammarduell! Oldboy (2013) ringar på många vis in vad som är trasigt med remakes. Spike Lees tolkning är inte på något vis ett inkompetent hantverk, men den vill spänna över så breda målgrupper samtidigt, att den istället inte tilltalar någon. Den saknar det visuellt sprakande berättandet och den totala orädslan från originalet men den är samtidigt för grov för att tilltala en bred publik. Oldboy (2013) är en film gjord för ingen.