X-men filmerna: Från sämst till bäst!

Apokalypsens dagar är över oss! Ve och fasa! Imorgon jämnar X-krigarnas nästa kombattant, Apocalypse, våra svenska biografer med marken – X-men: Apocalypse har nämligen premiär över vårt avlånga land. Spandexbyxor kommer att brista, CGI-städer kommer att pulveriseras och förhoppningsvis blir undertecknad betydligt mer betuttad i upplevelsen än vår eminenta recensent som dessvärre var allt annat än stormförtjust.

Läs filmtopps recension av X-men: Apocalypse här

Jag välkomnar domedagens ankomst för de stackars mutanterna med öppna armar! Jag har peppat genom att klä mig i en snortajt, blå kroppsstrumpa som lämnar väldigt lite till fantasin och jag har även komponerat ihop en topplista över mutanternas tidigare filmografi där jag rankar jag deras framträdanden från sämst till bäst. Mycket nöje!

PS: På den här listan inkluderar jag enbart de filmer som tillhör X-men-kontinuiteten. Fristående filmer och spin-offs inkluderas därav ej på den här listan.

X-men 3: The Last Stand (2006)

Foto: 20th Century Fox
Foto: 20th Century Fox

En ny konflikt blommar upp mellan mutanterna. Ett botemedel uppfinns som lyckas hämma mutantgenen hos människor. För första gången ges mutanter ett val att leva som ”vanliga” människor. Botemedlet blir gnistan som tänder en eld mellan X-men och Magnetos ”Brotherhood of mutants.”

Först och främst måste jag få en sak ur världen: X3 har absolut sina poänger. Trilogi-avslutaren får agera måltavla för orättvis kritik av ursinniga fans efter att Bryan Singer hoppat av produktionen till förmån för Superman Returns. En blockbuster-oerfaren Brett Ratner fick istället axla regi-ansvaret. Resultatet blev knappt godkänt men det är inte på långa vägar det brott mot mänskligheten som ryktet gör gällande.

Läs också: Vår recension av Deadpool

Idén med ett botemedel är smått genialiskt. Botemedlet introducerar frågor som bygger vidare på de moraliskt komplexa och politiska dilemman som Singers föregångare etablerade och sätter mig som åskådare i en position att ständigt begrunda mina egna ståndpunkter. Snyggt! Tyvärr kliar det i Ratners fingrar lite för ofta och han kan inte motstå en ordentlig action set-piece indränkt i green screen. Actionscenerna är för många och för oinspirerande. Samma kliande fingrar saknar dessutom samma finess för karaktärsporträtten som Singer, och våra favoritmutanter känns som tunnare och fördummade dubbelgångare av sina forna jag.

2.5 i betyg

X-men: First Class (2011)

Foto: 20th Century Class
Foto: 20th Century Class

Detta är måhända en provocerande låg placering för den genomsnittliga X-men-puritanen. Jag är nämligen en av de få som upplever Matthew Vaughns prequel som en frustrerande ojämn filmupplevelse.

Vaughn backar tillbaka bandet till 1960-talet. Historien tar sitt fäste vid två unga män, Charles Xavier (James McAvoy) och Erik Lehnsherr (Michael Fassbender) som vid en tidig ålder upptäcker att de besitter speciella förmågor. Charles och Erik skapar en djup vänskap trots att deras förflutna inte kunde vara mer frånskilda. Tillsammans bildar dom X-men, ett särskilt team vars syfte är att förena och erbjuda en fristad för samhällets mutanter från omvärldens förtryck och fördomar. Erik bär på ett smärtsamt förflutet, och en osläcklig jakt på hämnd, som tids nog skapar konflikter inom det nyskapade teamet, mutanterna och världen utanför.

När Vaughn fokuserar på karaktärsporträtten av Charles och Eric tuffar First Class-tåget på ordentligt. I synnerhet Fassbenders prestation och blodtörstiga jakt på hämnd i filmens första akt är klockren och jag rycks med ordentligt. Att dessutom låta historien äga rum med Kuba-krisen i förgrunden skänker mutanternas kamp en politisk autenticitet, som inte distraherar. Patrull uppstår i tonaliteten där det skiftar och spretar som ett EKG som fått fullständigt spader. Vaughn står med en fot i mysig underhållning och med andra i ganska brutal ”mynt genom hjärnan”-vedergällning. I slutändan känns det trubbigt och spretigt.9009d-betyg_3

X-men (2000)

20th Century Fox
Foto: 20th Century Fox

En ung kvinna, Marie, råkar ut för en fruktansvärd incident i sitt idylliska förortshem. Hennes pojkvän hamnar i koma efter att ha kysst henne. Flickan gör upptäckten att hon bär på en ovanlig genetisk avvikelse. Hon är en mutant.

Lyckligtvis finns många av dessa ”avvikelser” i samhällets skrymslen och hörn, men av rädsla för att träda fram i offentligheten håller de sig i skuggorna. Marie lyckas till slut hitta en plats för likasinnade, en plats för förstående och lärande – Xaviers School for Gifted Youngsters. Lugnet varar dock inte länge. En annan mutant har sina ögon på henne, en mutant vars intentioner inte är lika godhjärtade som Xaviers.

X-men markerar Bryan Singers debut i superhjältegenren och tillskrivs ofta äran att ha startat Marvels framgångståg i ett Hollywood som numera är överbefolkat av spandexbeklädda skrev och mantlar. Att Singer bemästrar konsten att jonglera flera karaktärer visade han i The Usual Suspects (1995) och han befäster den talangen även i superhjältarnas förhöjda verklighet. Filmens inledande minuter placerar mig i Auschwitch, och genast inser jag att Singer vill berätta en superhjältehistoria med politisk sting och relevans. Mina enda invändningar är att X-men dras med samma problematik som ”första kapiteln” ofta dras med. Singer har många karaktärer att introducera för en ovetande publik och många trådar att spinna. Karaktärsporträtten är dynamiska och varje mutants kämpiga vardag, från det spektakulära superhjältelivet till det vardagliga skollivet fångas klanderfritt. Den övergripande historien känns däremot ganska ointressant och banal i sina stunder. Men överlag är introduktionen till mutanternas universum en mogen upplevelse som rymmer fler komplexa lager än sina spandex-konkurrenter.

betyg_3_5

X-men: Days of Future Past (2014)

Foto: 20th Century Fox
Foto: 20th Century Fox

I en inte allt för avlägsen framtid kämpar mutanterna mot fullständig utrotning mot tillsynes oövervinnerliga motståndare – Sentinels. I ett sista desperat försök att rädda alla de som bär på X-genen skickas Wolverine tillbaka i tiden till 70-talet av de forna rivalerna Professor Xavier och Magneto, för att ändra historiens gång och de fruktansvärda konsekvenser som skedde som följd.

Days of Future Past (DOFP) markerar Bryan Singers storartade comeback till filmserien. Matthew Vaughn lyckades blåsa nytt liv i mutant-ballongen med First Class men det är i DOFP som samma ballong återigen svävar och visar på ny, frisk energi. Singer kombinerar prequel-ensemblen från First Class och det rutinerade gänget från originaltrilogin med Hugh Jackmans Wolverine som ledsagare mellan bägge, utan att det känns rörigt eller ologiskt. Vi bjuds även på välkomna nytillskott till mutant-följet som injicerar en ordentlig dos humor och ungdomlig vitalitet. DOFP placerar handlingen i ett Amerika post-Vietnam kriget och skänker även denna mutantskildring ett politiskt sting och relevans som känns realistisk utan att trampa på några för ömma tår. Singer svetsar läckert ihop de broar som kopplar ihop mutanternas prequels, trilogier och fristående filmer med denna kalas-comeback!

betyg 4

X-men 2 (2003)

Foto: 20th Century Fox
Foto: 20th Century Fox

Vinnaren blir, utan något som helst tvivel, del två i X-människornas äventyrliga filmserie! Bryan Singer är tillbaka i regissörsstolen och han har satt varenda bildruta av föregångaren under lupp för att pressa på förbättringspunkter. Uppföljaren är ett skickligare hantverk på alla vis.

Presidenten blir föremål för ett terrorattentat av en mutant och mister nästan sitt liv. Alla mutanters rättigheter står nu på spel och det är upp till X-men att alliera sig med sin forna fiende Magneto om de ska kunna besegra sin gemensamma fiende.

Det ovan nämnda mordförsöket på presidenten kan vara en av de scener jag spolat fram och tillbaka mest genom min finniga pubertet. Det är en ypperligt läcker actionscen som verkligen tar vara på modern teknik och inte använder den som en krycka, utan som ett verktyg. Actionscenerna är genomgående kreativa och tar vara på varje mutants kraft och Singer har lärt sig många nya trick sedan föregångaren. Skillnaden är som natt och dag.

Trots att actionscenerna fått sig ett ordentligt lyft så har regissören inte tappat sitt handlag för den mänskliga ådran som rinner genom X-mens tematik. Det är fortfarande en politiskt relevant film som rör vid medmänskliga teman men i en superhjältefilms tajta kostym. X-men 2 är den klart bästa i serien!

betyg_4_5

Vad tycker du högt ärade Filmtopp-läsare? Håller du med mig om min placering eller är jag ute och cyklar i muterad motvind?

About Fredrik Edström 241 Articles
Med den ena foten stabilt placerad i den bombastiska, högbudet-världen och den andra i mysiga karaktärsdrivna draman blir jag knappt själv klok på min filmsmak. Dock är en sak säker: Jag är djupt förälskad i filmens värld.

2 Trackbacks & Pingbacks

Comments are closed.