Original mot Remake: Manhunter (1986) vs Red Dragon (2002)

Foto: Universal Pictures
Foto: Universal Pictures

Hollywood-pamparna tycks ha drabbats av kronisk idétorka. Reboots och remakes av klassiker tillhör vardagen och den ena annonseringen är mer bisarr än den andra. Frågan jag ställer mig är: är remakes endast av ondo?

Tar jag ett kliv ner från mina cyniska höga hästar är det enkelt att förstå att det inte bara handlar om enkla cash-grabs. Det finns mängder med argument, utöver de monetära, till varför filmskapare väljer att återvända till gammalt material. Vilka argument kan detta vara? Det undersöker jag i den här artikelserien Original mot Remake.

Min uppgift är att leta likheter och skillnader filmerna emellan. Jag iklär mig även rollerna som domare och bödel då jag fäller domen över vilken version jag anser är bäst. Den här veckan har mina sofistikerade smaklökar fått undersöka om människolever verkligen smakar som kyckling. Mina ögon har fått bevittna sådana grovheter att jag numera bär permanenta rivsår på min själ. Jag har fått bevittna Manhunter (1986) och dess remake Red Dragon (2002). Michael Mann stod för regiansvaret 1986 och 2002 fick Brett Ratner äran att regissera nytolkningen.

FBI-agenten Will Graham är utrustad med en speciell talang, en unik inlevelseförmåga som förmår honom att förstå hur gärningsmän och diverse psykopater tänker. En förmåga som kommer till nytta inom polisväsendet men som även placerar honom i stormens öga där minsta snedsteg kan kasta honom in i en motbjudande värld.

Will får sin beskärda del av sleven och pensionerar sig efter att ha lyckats sätta vår favoritpsykiatriker, Hannibal Lecter, bakom lås och bom. Men när en ny seriemördare går bärsärkagång på oskyldiga förortsfamiljer blir Will övertygad att dra på sig polisbrickan och hölstret en sista gång. Medierna kallar den psykopatiska mördaren för ”Tandfen”. Den här gången kommer Will behöva hjälp av en gammal, hungrig, bekant för att rättvisa ska kunna skipas.

Likheter

Humaniserad antagonist

"Tooth fairy" i Manhunter

Antal filmer jag har beskådat där skurken är en sadistisk mördare vars avslutande ritual är att penetrera sina offers ögon med spegelskärvor kan jag räkna på en hand. Filmer som dessutom ger sig på att humanisera sagd skurk och försöka göra honom sympatisk och småmysig är om möjligt ännu färre till antalet. Både Manhunter och Red Dragon ger sig på detta tillsynes omöjliga projekt – med imponerande resultat.

I båda versionerna är antagonistens motivation bakom de brutala morden att han vill bli sedd och accepterad. Den här mänskliga önskan och strävan leder honom till slut öga mot öga med den stora kärleken; Reba. Kärlekshistorian gestaltas i bägge versioner som mjuk och öm. Som publik får jag se ”Tandfen” ur en helt ny, empatisk synvinkel när kärleksrelationen väl etableras. Upplevelsen av att se en tvättäkta tokdåre finna sitt livs kärlek är minst sagt en splittrande sådan. Kemin mellan skådespelarna är urgullig, i synnerhet i Red Dragon, men samtidigt blir jag äcklad av tanken på vilka blodbad mannen lämnar efter sig på brottsplatserna.

Red Dragon upplyser oss även med inblickar in i psyket hos vår mördare. Ratner benar ut denna helvidriga karls uppväxt och ger tydliga hintar om en barndom kantad av incest och övergrepp i form av flashbacks. Detta är tyvärr ett återkommande problem den ”röda draken” dras med; rädslan att utelämna information och att låta åskådarna tolka innehållet – på bekostnad av mystik och stämning.

Vinnare: Remake! Jag är verkligen otroligt kluven här. Ratners överförklarande approach i hur han humaniserar karaktären talar emot poängen i det här fallet, men kemin i kärleksrelationen i Red Dragon väger tyngre. Det ger hela finalen mer slagkraft!

Tematik – Sökandet efter acceptans

Foto: MGM
Foto: MGM

Det är många teman som florerar i de blodbad och mordgåtor som är Manhunter och Red Dragon. Den tematik som finner mest samklang hos mig personligen är ”sökandet efter acceptans”.

Wills olyckliga samarbete med människoätaren slutar med att han förkastar polisyrket och sin unika intuition. Han drar sig undan för att fokusera på det traditionella familjelivet. Hur han än isolerar sig från sitt gamla polisliv och sidor hos sig själv så kommer det ifatt honom. Protagonisten behöver acceptera och omfamna den unika talang han har och inte längre fly ifrån den, hur skadad den än gjort honom i det förgångna.

Antagonisten går i liknande, om än mer osympatiska, banor. Dåden handlar i förlängningen om att bli sedd och att bli accepterad. När kärleken sedan gör sitt intåg med pompa och ståt blir sveket av utomjordisk skala. I botten är motivationen ett ytterst mänskligt behov, som tar uttryck i vidrigheter. Olika sidor av samma mynt.

Vinnare: Original! Den återkommande käppen i hjulet för Ratners nytolkning är handhållningen av mig som publik. Ratner understryker detaljer i rädsla av att något ska gå mig över huvudet. Mann låter mig stundtals irra omkring i ovetenskap och nyfikenhet vilket stärker denna tematik.

Olikheter

Kannibalens närvaro

Foto: MGM
Foto: MGM

Det är svårt att föreställa sig en tid då namnet ”Hannibal Lecter” inte var synonymt med populärkulturell avdyrkan. Idag krigar Anthony Hopkins gestaltning av kannibalen mot andra ondskans fanbärare som Darth Vader, Norman Bates och Michael Myers om filmpublikens mörkaste gunstar. Klimatet såg annorlunda ut 1986 när Brian Cox gestaltade karaktären. Detta påverkade människoätarens närvaro i filmen.

I Manhunter används karaktären återhållsamt och sparsamt. Mann har fördelen att inte behöva bära det ok som Anthony Hopkins Lecter bär med sig, utan kan tillämpa karaktären på det vis som bäst tjänar historien. Som publik blir jag inte skriven på näsan om Will och Lecktors (som hans namn stavas i Manhunter) tidigare relation. Den är höjd i mystik och återberättas via Wills interaktion med övriga karaktärer och de få scener som han delar med Hannibal själv.

Ratners tolkning upplever jag nästan piskad att föra vidare Hopkins popkulturella arv. Lecter skänks onödigt mycket utrymme, helt enkelt. Scenerna mellan Hannibal och Will är längre, de är flera och mer förklarande. Ratner skänker inte lika mycket utrymme för subtilitet eller tolkning. Nyfikenheten som höll mig alert och investerad i Manhunter hinner i Red Dragon stampas ut långt innan Will lyckas knyta ihop mordmysteriets alla trådar.

Vinnare: Original! Klassiskt fall av less is more. När en av filmhistoriens mest inflytelserika och mardrömsframkallande skurkar används som en krycka för ditt berättande och inte längre tjänar historien, då ska saxen fram, oavsett om det är Hopkins du klipper.

Stilism och regi

Foto: MGM
Foto: MGM

Trots att handlingen i princip kommit oskadd och relativt oförändrad genom remake-maskineriet är det uppenbart att det är två vitt skilda filmskapare i aktion. Regin och stilismen är de tydligaste bevisen på detta.

Red dragon bär vidare de regi och stilism-signum som särskilde Jonathan Demmes Silence of the Lambs från övriga dussindeckare 1991. Dock får de klaustrofobiska närbilderna på en isande, stirrande Anthony Hopkins mig mest att vilja påbörja ”den andra, bättre filmen”. Red Dragon är en distinkt uppföljare till de tystnande lammen och det är uppenbart de ska ses tillsammans. Jag upplever inte att Ratner hittar sin egen röst i filmserien utan bygger vidare på Demmes mer kompetenta verk.

Läs också: Original vs Remake av Point Break

Manhunter bär en tät och suggestiv atmosfär som nästan går att snudda vid. Den känns ofta oputsad och rå utan att exploatera eller gotta sig i våldsamheterna. När jag tror mig ha listat ut vilken densitet Mann är ute efter att skapa slängs plötsligt ett kärleksmontage indränkt i 80-tals pop in. Manhunter tar mig ständigt på sängen och jag är sällan beredd.

Vinnare: Original! Red Dragon upplever jag ofta är Ratners upprepning av något Demme redan slagit en home run på. Manhunter är en fristående upplevelse, utan bagaget att leva upp till en av filmhistoriens mest nervkittlande thrillers.

Och vinnaren är…

MANHUNTER

Foto: MGM
Foto: MGM

3-1 till Manhunter. Jag kan inte tala nog för vikten av att låta en filmisk upplevelse stå på egna ben. Håll mig inte handen, låt mig lägga några pusselbitar själv – i synnerhet om det är en detektiv-skildring som ska berättas. Red Dragon är på inget vis en film som bör förkastas, men den agerar i skuggan av Demmes fullkomligt utklassande föregångare. Trots att det är Manhunter som blivit omtolkad så är När lammen tystnar den riktiga rivalen till Röd Drake.

Nästa vecka ska vi ta oss ett djupdyk bland svenska klassiker när vi ställer Ingmar Bergmans Jungfrukällan mot Wes Cravens The Last House On the Left.  Missa inte det! Dessutom vill jag tipsa om vår tidigare artikel i serien där vi ställer Djungelboken mot Djungelboken.

P.S: Surfa vidare och lyssna på den förträffliga podden filmfarsorna. De ställer också remakes mot original och inom en snar framtid behandlar även de Manhunter och Red Dragon.

About Fredrik Edström 283 Articles
Med den ena foten stabilt placerad i den bombastiska, högbudet-världen och den andra i mysiga karaktärsdrivna draman blir jag knappt själv klok på min filmsmak. Dock är en sak säker: Jag är djupt förälskad i filmens värld.

2 Trackbacks & Pingbacks

Comments are closed.