Är Sex and the City feministisk?

024-sex-and-the-city-theredlist
Foto: HBO

För några månader sedan var en av mina bästa vänner hemma över jul och vi fastnade i en diskussion om en TV-serie. Vi pratade om vem i Sex and the City vi skulle vilja vara. Hon röstade på Charlotte, jag på Carrie. Jag tycker inte att Carrie är en vettig person, och min kompis ansåg nog inte att Charlotte var särskilt vettig heller. Trots detta är Sex and the City en serie som jag ofta återvänder till.

Varje avsnitt är unikt och det känns som att jag kan se om dem minst tusen gånger. När jag var yngre såg jag inga problem i serien. Den var rolig, spännande, och visade kvinnor som var helt annorlunda mot andra kvinnor jag sett på TV tidigare. Jag älskar fortfarande Sex and the City lika mycket som för sju år sedan, vårt förhållande har bara förändrats en aning.

Läs också: Kommer vi få svar i nya Gilmore Girls?

Idag kan jag titta på serien och få skamsköljningar av Charlottes syn på äktenskapet och idéer om att kvinnor behöver en man som kan rädda dem. Det blir svårt att ta serien helt på allvar när de enda afroamerikaner som är med reduceras till sin hudfärg, ”… a handsome black man”. Ett av de värsta bottennappen är emellertid i långfilmen från 2008. Samantha hade gått upp en del i vikt och hennes vänner kritiserade högljutt hennes nya utseende. Som liten lade jag inte märke till Carries, Samanthas, Mirandas eller Charlottes ibland tvivelaktiga åsikter. Jag reflekterade liksom aldrig över det underliga i att Carrie menade att bisexualitet inte existerar, eller att nästan alla i serien är vita.

Sex and the City sändes under en tid när kvinnor, i större utsträckning, började frigöra sig från många av patriarkatets bojor. Kvinnorna i serien är framgångsrika och deras framgångar är helt deras egna, inte beroende av män. Vid en första anblick är serien urfeministisk. För första gången ser vi kvinnor som har makten över sina egna liv, över sin egen sexualitet, över sina egna pengar i den vida utsträckning Carrie, Samantha, Charlotte och Miranda har. Men är detta feministiskt för alla? Samhället är uppbyggt på maktordningar. Dessa är många, och berör människor på olika sätt. Till exempel har män ofta fördelar i samhället jämfört med kvinnor, alltså är de privilegierade. Det som Sex and the City helt missar är de andra strukturerna. I USA är det exempelvis på många platser betydligt svårare att vara man om du är svart än att vara en vit kvinna. En feminism som inte uppmärksammar intersektionalitet, och komplexiteten av maktordningar, är en undermålig feminism.

Läs också: Är Daniel Craig tidernas sämsta Bond?

Seriens fyra huvudkaraktärer är alla egna individer med olika personlighetsdrag. De söker helt olika typer av relationer, och har alla egna mål med dem. Charlotte vill gifta sig. Miranda vill ha roligt. Carrie vill bli kär. Samantha vill ligga. De säger fel saker, röker för mycket, lägger för mycket pengar på skor, och beter sig ofta oansvarigt trots att de är i trettioårsåldern. De är inte endimensionella, utan visar en oerhörd bredd och ett djup. Serien visade för många unga kvinnor att det är okej att fucka upp. Det är okej att misslyckas, att bli dumpad, att ligga med någon du inte är kär i, att vara dig själv. Om du är vit, smal, och har ganska mycket pengar det vill säga.

Sex and the City är feministiskt. I alla fall i små portioner. Ibland blixtrade det liksom till av något som liknar feminism. Som när Charlotte påstår att de istället för killar kan ha varandra som soulmates, eller som när Carrie säger ”Maybe some women aren’t meant to be tamed. Maybe they just need to run free until they find someone just as wild to run with them”.

Jag vill tro att Sex and the City har haft en roll, om än liten, i att förändra synen på kvinnor i samhället och de förväntningar som placeras på oss. Jag vill tro att jag och min kompis som ofta hamnar i diskussioner om serien har lärt oss något av den. Att ingen serie är perfekt hur mycket vi än älskar den, och att vi måste fortsätta analysera, ifrågasätta, och kritisera. Vad är serier annars till för?

Läs också: Att leva utanför Star Wars-bubblan

Ronja Nilsson

UA-71883076-1