Recension: The Revenant (2015)

Recension The revenant
Recension: The Revenant (2015).

Film: The Revenant (2015)
Regi: Alejandro González Iñarritus
Med: Leonardo DiCaprio, Tom Hardy, Domhnall Gleeson
Genre: Drama

Med tolv Oscarsnomineringar och tre vunna Golden Globes för bland annat bästa film och Leonardo DiCarprios huvudrollsinsats, var det svårt att inte ha med sig höga förhoppningar till biografen. Efter 30 minuters speltid var allt lysande, ytterligare 30 minuter senare blev jag nervös och när eftertexterna började rulla var besvikelsen ett faktum. The Revenant är årets mest överskattade film och DiCaprios sämsta film på ett decennium.

Ute i den amerikanska vildmarken,  i de norra territorierna vid Missouri-älven är kapten Andrew Henry och hans manskap i fullfärd med att avsluta en aggressiv jaktexpedition. Året är 1823 och soldaterna har under en tid skövlat området på pälsdjur eftersom pälsar både är en bra valuta för byteshandel och nödvändiga för armén under den kommande vintern. När de sista kvoterna skall samlas in bryter kaoset ut. Captain Henry blir överrumplad av ett överraskningsanfall från Arikara-stammen, territoriets ursprungsbefolkning som nu kräver hämnd för den vite mannens förtryck.

Ett blodigt slag utkämpas med förluster på båda sidor. Endast ett fåtal män lyckas fly med kapten Henry i spetsen och en av dem är legenden Hugh Glass (DiCaprio), som är gruppens guide eftersom han under större delar av sitt liv levt med Pawnee-indierna och känner till området. Med sig har han sin son, vars mor var Pawnee-indian, som också lyckas fly med faderns hjälp.

Inom kort befinner sig gruppen strandade i ödemarken många hundra kilometer från militärfortet. Glass gör sitt bästa för att guida männen i säkerhet, men på vägen blir han attackerad och fullständigt lemlästad av en björn. Fitzgerald (Tom Hardy) och ynglingen Bridger (Will Poulter) tar på sig ansvaret för att passa Glass tills han drar sin sista suck, medan kapten Henry leder resten av manskapet till Fort Kiowa. Men Fitzgerald och Bridger sviker ganska snabbt sitt löfte och lämnar Glass för att dö ensam i en framgrävd grav.

Glass, som visar sig vara av hårt virke, vägrar att ge upp. I sin överlevnadskamp, mitt under den bittra vintern, är han på jakt efter upprättelse och drivs bara av ren viljestyrka och kärlek till sin familj. Han ska söka upp soldaterna genom den villkorslösa naturen och samtidigt hålla sig undan Arikara-stammen, som fortfarande utkräver hämnd till sista man…

Filmens inledning tar andan ur en och är som sagt lysande, eller rent av mästerlig. Likt kameratekniken vi kunde se i regissörens Alejandro González Iñarritus förra film, Birdman, filmas de första scenerna med en illusion av long take-teknik med exemplariska ljudeffekter. Hela filmen genomsyras av ett proffsigt kameraarbete med stundtals bra och effektiv ljudsättning. Iñarritu överskred tydligen produktionens budget med råge när han valde att filma allt i naturligt ljus, något som begränsade inspelningsdagarna ordentligt. Dessutom drabbades produktionen av flera avhopp i protest mot Iñarritus styrande. Dock verkar regissörens orubbliga envishet ha varit mödan värd med tanke på hur mästerligt porträtterad miljön är.

Tyvärr hjälper inte detta hantverk The Revenant att nå hela vägen fram. Handlingen, med att Dicaprio bokstavligt talat kravlar runt i snön och lider av sina björnskador under en timmes speltid utan dialog, blir väldigt tröttkört att ta del av. Även de spirituella inslagen av tillbakablickar på Glass tidigare liv med Pawnee-indierna, som bryter av bilderna på hans lidande i ett försök att föra handlingen framåt, faller av sin upprepning.

The Revenant bygger på en roman av Michael Punke med samma namn och precis som i filmen är Glass kamp mot naturen bokens huvudtema. Men egentligen är det synd att Iñarritu har lagt mest krut på detta eftersom det mest intressanta i berättelsen är den andra kampen, den mellan Arikara-stammen och den vita manen. I de stunder som indianens förtryckande vardag tillåts få spelrum, i ett sanningsenligt porträtterande likt tonen i boken Begrav mitt hjärta vid Wouned Knee, lyfter The Revenant och empatin flödar. Jag tror att detta är en av anledningarna till varför de prestigefyllda nomineringarna har ramlat in för filmen. Amerikanarna är kända för att älska sitt lands historia och på senare år även de mörka kapitlen om indianernas utrensning.

När upplösningen väl kommer har jag egentligen slutat att bry mig om historien utgång. En viss förhoppning finns att avslutningen kan snudda vid inledningens nivå, men tyvärr är avslutet klart svagare. Går man in i biografen med noll förhoppningar kan The Revenant mycket väl uppfattas som en förtrollande film. Fotot och filmens miljö är fascinerande och det har Iñarritus verkligen lyckats förmedla. Men för den som vill se kanske årets bästa film (Oscarsnomineringen) och inte en naturdokumentär, trampar handlingen för mycket vatten.

Bäst: Utan tvekan filmens inledning!

Sämst: Handlingen faller i sin ständiga upprepning av liknande händelser.

betyg_3

About Sebastian Håkansson 398 Articles
En av Filmtopps medgrundare. På frågan om världens bästa film finns många svar, men världens bästa skiva är Born to Run med Bossen.

5 Trackbacks & Pingbacks

Comments are closed.