Recension: Steve Jobs (2015)

Foto: Universal Pictures
Foto: Universal Pictures

Film: Steve Jobs (2015)
Regissör: Danny Boyle
Med: Michael Fassbender, Kate Winslet, Seth Rogen, Jeff Daniels m.fl.
Genre: Drama

Efter den icke framgångsrika filmen om Steve Jobs med Ashton Kutcher i huvudrollen, är detta Hollywoods nästa försök att förmedla historien om Apples mytomspunne VD. Denna gången får vi följa Jobs genom den digitala revolutionen, bakom scenen av hans tre lanseringar: Macintosh, NeXT och sist men inte minst iMac.

För regin står Oscarsvinnaren Danny Boyle, med sig har han en stark skådespelartrupp bestående av bland andra Michael Fassbender, Kate Winslet, Michael Sthulbarg, Jeff Daniels och Seth Rogen. Med tunga namn som dessa, borde det inte komma som en överraskning för någon att Steve Jobs utmärker sig som en av storfilmerna 2015.

Läs också: De 25 bästa filmerna 2015

Från första minut porträtteras Jobs (Michael Fassbender) som en perfektionist med en irriterande klang. Han pratar utan att varken lyssna eller tänka efter. Han kör över folk åt höger och vänster och på något vis tycks att han alltid få sin vilja genom. Hans kalla personlighet får vi, inte minst, ta del av i hans relation till ex-flickvännen Chrisann Brennan (Katherine Waterston) och hans dotter Lisa, som han emellertid inte erkänner är hans dotter trots faderskapstest och uppenbara fysiska likheter. Kring varje lansering följer även en personlig kris:

”It’s like five minutes before every launch, everybody goes to a bar and gets drunk and tells me what they really think.” – Steve Jobs

Jobs sammanfattar det hela själv. Vid varje produktlansering blir det häftiga intriger mellan honom och olika människor som han inte verkar ha behandlat helt rätt.

Filmen är likt biografin om Steve Jobs uppbyggd kring olika händelser ur hans liv. Första akten handlar om lanseringen av Macintosh. Året är 1984 och Jobs vägrar att nöja sig med något annat än perfektion. Dessvärre är det något som inte fungerar med datorn, den vill inte säga ”Hello” och tiden är knapp innan lanseringen ska börja. Jobs sätter upp nästintill omöjliga krav för sig själv och sina anställda. En annan händelse som skildras äger rum i San Francisco Opera House 1988. Jobs ska lansera sin perfekt kubformade NeXT-dator som han vet är dömd till att misslyckas ur ett kommersiellt perspektiv. Detta till trots tycks planen vara helt uträknad. Jobs vet att Apple kommer vilja köpa hans operativsystem.

Läs också: De bästa TV-serierna 2015

Med en så pass snarstucken, självupptagen man med ett enormt kontrollbehov i fokus, är det en aning svårt att förklara varför filmen om Steve Jobs är så pass underhållande och njutbar som den faktiskt är.

Boyle skildrar skickligt Jobs upp- och nedgångar. Från sorgen han kände när han var tvungen att lämna Apple till hans härliga återkomst och även sidorna hos den privata Jobs. Michael Fassbender gör en stark insats och lyckas både driva på filmens spänning och förmedla sin på snudd hysteriska karaktär felfritt. Dessutom har Boyle styrt produktionen med karakteristisk visuell bravur. De olika epokerna i Jobs liv har nämligen filmats i olika filmformat: från kornig 16mm film till 35mm film till digitalfilm.

Sist men inte minst. Med sina stora glasögon, sitt kortklippta mörka hår och förföriska polska accent, ger Winslet en glamourliknande look till sin roll som den envist lojala, men mycket uppriktiga Joanna. Hon verkar vara den enda som stundtals faktiskt når fram till Jobs. Winslet är en fantastisk skådespelare och likaså i denna film. Om du är van vid hennes tydliga brittiska accent så kommer du att bli förvånad.

Bästa: Filmen är två timmar lång, men det märks inte. Boyle lyckas hålla varje minut intressant.

Sämst: Kan inte låta bli att vara källkritisk. Var verkligen Steve Jobs personlighet så kall som den utmålas?

3915c-betyg_4

About Sebastian Håkansson 398 Articles
En av Filmtopps medgrundare. På frågan om världens bästa film finns många svar, men världens bästa skiva är Born to Run med Bossen.

2 Trackbacks & Pingbacks

Comments are closed.