Recension: The Martian (2015)

martian-gallery3-gallery-image
Foto: Twentieth Century Fox

Titel: The Martian
Biopremiär: 2/10
Regi: Ridley Scott
Med: Matt Damon, Jessica Chastain, Jeff Daniels m.m
Genre: Sci-fi

Ridley Scott är tillbaka med ett nytt rymdäventyr!

Jag läste nyligen en artikel om hur rymdforskarna på Orlando Space Center tror att den första bemannade farkosten till Mars kommer att kunna skickas runt 2022. Temat i Ridleys Scotts The Martian handlar just om detta framtidsscenario.

På planeten Mars är NASAs stora projekt inne i slutfarsen. Sex astronauter, under ledning av kapten Melissa Lewis (Jessica Chastain), har bott och arbetat på planeten under några veckor och ska bara samla in de sista proverna innan hemresan. Uppdraget måste dock avbrytas eftersom en enorm sandstorm är påväg in över deras läger.

Situationen visar sig vara värre än väntat och Lewis tvingas fatta beslutet att gruppen måste bege sig till rymdraketen för att evakuera planeten. I flykten från baslägret blir en av astronauterna, Mark Watney (Matt Damon), borttappad i stormens dåliga sikt och signalen från hans rymddräkt till de andra bryts. Med faran för allas liv, tvingas Lewis ta det tuffa beslutet att låta Watney vara kvar och han ses därmed som omkommen.

Men Watney lever och han lyckas ta sig tillbaka till baslägret. Med begränsade resurser i form av mat och vatten börjar en kamp om överlevnad. Med hopp om att bli räddad kämpar Waytney med att få dagarna att gå ihop, men den svåraste utmaningen kvarstår. Hur skall han lyckas kontakta jorden med budskapet om att han lever?

Efter en rafflande inledning och underhållande första del, utvecklas The Martian till att bli en mycket ojämn film. Vi blir serverade ömsom vatten, ömsom vin. Det är bitvis spännande men stundtals allt för utdraget.

Ridley Scott återanvänder också en hel del från diverse rymdfilmer och i slutänden blir det för mycket klichéer, förutsägbara stereotyper och moment i handlingen som vi har sett förut. Scott lånar även från sig själv. Watney tvingas genomföra en operation på sig själv, något som Noomi Rapace gjorde i Scotts förra film, Prometheus. Förvisso en bagatell till detalj, men i sin helhet känns det inte särskilt nyskapande.

Kanske beror mitt kritiska öga på att det nyligen har gjorts två filmer på liknande tema som helt enkelt är bättre? Jag tänker på Gravity (2013) och Interstellar (2014). Det är möjligt att jag hade värderat The Martian högre om den hade kommit ut vid ett senare tillfälle.

För The Martian är ingen dålig film. Matt Damon är som en modernare Robinson Crusoe. Han lyckas göra sin karaktär väldigt trovärdig och utgör en mänsklig motpol till all teknik och vetenskap. Dessutom finns det flera bra förmedlande frågeställningar att verkligen reflektera över. Exempelvis vilka enorma psykologiska påfrestningar morgondagens ”Mars-astronauter” kan tänkas ställas inför.

Något annat som är värt att lyfta fram är fotot och Scotts förmåga att skapa häftiga rymdmiljöer. Det finns några scener där 3D-tekniken verkligen kommer till sin rätt och förhöjer filmupplevelsen. Tänk om alla storproduktioner, som görs för 3D-format, bara kunde följa Scott principer.

Sammanfattningsvis är The Martian en helt okej popcornfilm som innehåller det mesta. Dock en halvtimme för lång.

Bäst: Att det verkligen uppfattas som tittaren befinner sig på Mars.

Sämst: Det är lite för mycket discomusik som varvas mellan scenerna. Ibland blir det bara konstigt.

Fotnot: The Martian bygger på en roman med samma namn av Andy Weir.

Betygssymbol för 3 av 5

 

About Sebastian Håkansson 388 Articles
En av Filmtopps medgrundare. På frågan om världens bästa film finns många svar, men världens bästa skiva är Born to Run med Bossen.

6 Trackbacks & Pingbacks

Comments are closed.