Recension: Interstellar (2014)

Mackenzie Foy och Matthew McConaughey i Interstellar (2014)
Foto: Paramount PIctures

Film: Interstellar (2014)
Regi: Christopher Nolan
Med: Matthew McConaughey, Mackenzie Foy, Anne Hathaway Jessica Chastain, Casey Afflec m. fl.
Genre: Sci-fi/Drama

Innan den släpptes fanns det en viss mystik kring Christopher Nolans nya film Interstellar. De trailers som kom var mer som teasers och utlämnade mycket av handlingen. Visst det stod tydligt att det hade något med en nära framtid att göra. Att jordens hälsa verkade kritisk och att filmen skulle ha något med rymden att göra. Men mycket mer än så framgick inte.

Personligen tyckte jag det var en fantastisk känsla att slå sig ner framför vita duken utan större föraningar. Att få vara nyfiken. Det till och med pirrade lite.

Med tanke på hur härligt jag själv tyckte det var att vara ovetande om filmens story och med respekt till vad jag tror skulle vara Nolans egen önskan, har jag bestämt mig för att i denna recension hålla mig så mycket som möjligt från att avslöja vad filmen handlar om och mer kittla er nyfikenhet.

Men du som tycker det är mer irriterande än skönt att bli kittlad behöver inte oroa dig. Det finns mängder med spoilertäta recensioner där ute i cyberrymden.

I vilket fall.

Inom en snar framtid befinner sig jorden i ett hopplöst tillstånd. Människans girighet har lett till att jordens resurser tryter. Marken är förstörd och helt hopplös att odla på, det ena sädesslaget efter det andra dör ut. Matbristen är påtaglig. Människans tid är över.

Före detta ingenjören och rymdpiloten Cooper (Matthew McConaughey) är numera bonde. Ett av de få arbeten som räknas. På sin farm sliter Cooper med att odla den ena sämre skörden efter den andra. Det är ett smärre helvete, men det finns ett ljus i mörket, hans barn Murph (Mackenzie Foy) och Tom (Timothée Chalamet).

En dag är majs det enda som går att odla. Om människan ska överleva måste något hända snabbt och drastiskt. Dör majsen ut är det kört. Men plötsligt börjar något märkligt hända i Murphs rum. Det verkar som om någon eller något försöker ge henne en ledtråd på olika sätt.

Hon kallar detta för hennes ”spöke”. Men finns det något ”spöke” i Murphs rum och i så fall, vad är det det försöker säga?

……………………………………………..

Det finns ingen som kan göra biofilmer som Nolan!

Till att börja med får jag säga att Peter Jackson kan lämna över CGI-kronan. Nolans team är bäst i världen. Effekterna är helt otroliga! I många scener var det till och med omöjligt att avgöra vad som var datoranimerat och inte.

Matthew McConaughey har dessutom efter en lång strid vunnit min kärlek. Visst han har alltid varit bra, både som komiker och hunk och de senaste åren har han levererat rätt skarpt ”seriöst” skådespel. Inte minst med Dallas Buyers Club (även om hans insatts var överskattad), men jag har ändå aldrig varit särskilt impad. Förrän nu.

Fasen vilken roll han gör! Här får han visa upp stora delar av sitt skådespelarregister på en och samma gång, något jag inte sett honom göra innan. Det är bara att inse, McConaughey börjar bli en av de stora.

Men det är inte bara effekter och McConaughey som bär filmen. ALLT skådespel är bra. Ovanligt starkt barnskådespel och sen när Jessica Chastain och Casey Affleck kommer in i bilden lyfts det ännu en nivå. Och för att kittla er lite extra kan jag säga att Matt Damon smyger in och gör en oförglömlig insats.

Filmen är dessutom både en riktig adrenalinkick och en tårdrypare! Flera gånger byts lugnet före stormen ut mot intensiv dramatik och bitvis är det den bästa action jag sett. Nolan brukar ju vara bra på det där.

Dessutom är vissa scener kraftigt gripande. Visst, det är lite sentimentalt ibland och det vrids för kraftigt på tårkanalen emellanåt, men samtidigt hör det nästan till den här typen av storfilm. Ibland är det fint att få snyfta lite.

Även om Interstellar inte är en felfri film, så bjuder den på ordentligt med underhållning. Det är spännande, dramatiskt, känslosamt, vackert, storslaget och till viss del oförutsägbart.

Detta hade kunnat vara ett av 2010-talets stora mästerverk om den hade klippts ner hårdare, gjorts tätare och försökt släta ut en del oönskade frågetecken.

Mitt råd till dig där hemma som inte sitter och ruvar på en 60”-TV och surroundsystem: boka biljetter till Interstellar omgående. Detta är en film som bör ses på bio.

Bäst: Filmens storslagenhet och Nolans (som alltid) snygga plot-twists.

Sämst: Längden. Vad är det med Hollywood nu för tiden? Jobba flitigare med saxarna i klipprummet!

 Interstellar (2014) on IMDb
 

Eric Diedrichs

Ansvarig utgivare, chefredaktör och medgrundare av FIlmtopp.se. Oavsett om du håller med om vad jag skriver eller inte, kommentera gärna. Det finns alltid nya infallsvinklar att diskutera film med.