Doctor Strange (2016)
Den senaste av Marvels superhjältar att träda in i serieförlagets filmuniversum är Doctor Strange. En kaxig och arrogant neurokirurg, som efter en svår bilolycka – där han förlorar känseln i sina händer – söker efter sätt att bli hel igen. Hans resa tar honom till Katmandu där han får nys om krafter och dimensioner han inte visste fanns. Snart hamnar Strange mitt i ett krig om världens överlevnad.
Många älskar Marvels universum, andra inte. Själv är jag försiktigt skeptisk till hela fenomenet och försöker bedöma om själva filmerna kan stå på egna ben. Jag är inget fan av hyllade The Avengers, men samtidigt tycker jag att Guardians of the Galaxy har något extra. Om jag nu är skeptisk till Marvel, så är jag sannerligen inte skeptisk när det kommer till Benedict Cumberbatch. Jag har inte sett honom göra en dålig roll och faktumet att han spelar huvudrollen i Doctor Strange väckte naturligtvis mitt intresse.
LÄS OCKSÅ: Uppföljarna som överträffar originalen
Det är flera moment i Doctor Strange som man känner igen från andra superhjältefilmer. Likt Iron Man är Strange osympatisk men tvingas lägga sitt ego åt sidan för att axla hjälterollen. Likt Bruce Wayne i Batman Begins tränas han upp av en mästare i en tempel-liknande miljö. Även andra aspekter av filmen känns igen från icke superhjälterelaterade filmer, exempelvis känns många av actionscenerna som direkt tagna ur The Matrix eller Inception. Dessa likheter behöver inte nödvändigtvis vara negativa, men dessvärre så kommer en känsla av "jag har sett det här förut" smygande genom hela filmen.
Det är när filmen blir filosofisk som den är som bäst i mitt tycke. Evigt liv är något som tas upp och är motivationen för vissa karaktärer. Det adderar ett nödvändigt djup för att Doctor Strange ska vara mer än en anledning att äta popcorn. För det mesta lyckas filmen engagera och intressera mig, men ibland blir det rörigt, framförallt i actionscenerna där det inte alltid riktigt går att följa med i vad som händer.
Förutom Cumberbatch, som gör det han ska, sticker två prestationer ut. Mads Mikkelsen som filmens "bad guy" får inte jättemycket att stå i, men hans karisma adderar ändå något till filmen. Den klart mest lysande stjärnan i Doctor Strange är däremot Tilda Swinton som Stranges mästare The Ancient One. Hennes framtoning är avlägsen på ett sätt som bildar mystik kring sin karaktär, rollsättarna kunde inte ha valt en bättre skådespelare. Intressant är att de faktiskt övervägde Morgan Freeman, Bill Nighy och Ken Watanabe.
LÄS OCKSÅ: Är Marvel på väg utför?
Det jag inte riktigt kommer ifrån är att Doctor Strange – liksom andra Marvel-filmer – känns mer som en produkt än en upplevelse. Kanske är jag för cynisk, men den följer en form av mönster och det är uppenbart att det läggs upp för uppföljare och crossovers för att Marvel ska fortsätta att dominera box office-listorna. Detta förminskar filmen något. Samtidigt hade jag roligt under Doctor Strange. Ibland är det skönt att sugas med i hysterin och bara låta en stor, maffig och actionfylld superhjältefilm ta över ens sinnen under två timmar.
Bäst: En scen där Doctor Strange och The Ancient One har en konversation på en balkong.
Sämst: Stan Lees cameo.