About Time (2013)
Med filmer i bagaget som Notting Hill, Fyra bröllop och en begravning och Love Actually var det inte konstigt att mina förhoppningarna inför Richard Curtis senaste romantiska komedi var riktigt höga. Är det något som Curtis behärskar är det att skriva lätta och smarta romantiska komedier.
På Tim Lakes (Domhnall Gleeson) 21-årsdag får han reda på en nyhet som kommer att skaka om hans liv ordentligt. Hans pappa (Bill Nighy) berättar nämligen om “the big family secret” - Alla män i släkten Lakes kan resa genom tiden och på så sätt ha förmågan till att förändra sin historia. Tim klarar inte av att hålla sig till tåls utan tar första bästa tillfälle att prova om det hans pappa säger är sant.
Han reser tillbaka till den senaste nyårsafton för att rätta till nyårskyssen som inte blev av. Vips, allt blir tillrättalagt och Tim får sin saknade kyss. Lycklig grabb, men hon var inte den rätta. I know, jag tänkte samma sak när repliken föll. Resa i tiden? Va, vad nu? Det var en romantisk film jag ville se, inte en massa hokus pokus. Men det fungerar faktiskt att blanda det overkliga med det verkliga och i ärlighetens namn, hur många gånger har man inte velat åka tillbaka i tiden och ändra på saker och ting?
Så småningom flyttar Tim till London och träffar Mary (Rachel McAdams). Han tar hjälp av sin nya förmåga för att vinna hennes hjärta och det tar inte lång tid innan även Mary är upp över öronen kär i Tim. Utan att avslöja allt för mycket, både det ena och det andra händer som det brukar göra under en flammig förälskelse.
About Time är som en kaka med flera lager, det blir skratt, det blir gråt och du får känna kärleksruset. En annan del av filmen som skildras på ett mycket rörande sett, är relationen mellan Tim och hans far. Budskapet - att ta vara på varandra och på tiden som alltid har en tendens att springa iväg, är rörande och sorgliga att betrakta. Just denna del är filmens främsta höjdpunkt och den gav mig en stark klump i magen med tårarna nära till hands.
Curtis har lyckas med att blanda människans emotionella spektra på ett fint sätt och framför allt lyckats med att få saker att inte slå över. Annars hade det lätt kunnat bli en alldeles för puttinuttig kärleksfilm, något som det finns en hel uppsjö av. Filmens brittiska torra humor är perfekt. Även själva Kärlekshistorien finner jag trovärdig vilka Rachel McAdams och Domhnall Gleeson lyckas med att förmedla på ett genuint sätt. Och den sentimentala och ömsinta biten finns där och lämnar oss tittare till att fundera över vad som egentligen är viktigt här i livet. Är du ute efter en lättsam men även stundtals allvarlig romantisk komedi är det denna du ska se för att få en perfekt mysdag.
Bäst: Alla dolda budskap som gömmer sig i filmen och att relation mellan far och son får var en kärnpunkt i en klassisk romantisk film.
Sämst: Den är lite väl lång och jag stör mig fortfarande på att det bara är män i dess familj som kan resa i tiden. Hallå, oss kvinnor då? Jag vill med!
Om du söker tips på romantiska filmer kan du besöka vår lista över romantiska filmer du borde se.