Hamilton (2020)
"Lin-Manuel Miranda är ett modernt geni."
Utan skam hävdar jag att "Hamilton" är ett modernt mästerverk som rör sig långt utanför det vi förväntar oss av en musikal. Filminspelningen av Lin-Manuel Mirandas högst beundrade musikal tog plats under ett antal Broadwayföreställningar 2016, och glänser även på min betydligt mindre skärm. Med musiken, texterna, valet av skådespelare, och elva förtjänta Tony-priser, är "Hamilton" ett fascinerande, högst aktuellt spektakel du sent kommer att glömma.
Det sägs att det krävs tid för att något ska få status som en klassiker. Den exakta tiden verkar ingen vara överens om, men många fnyser åt begrepp som modern klassiker. Det är ju motsägelsefullt – hur kan något med statusen tidlös, med djupa rötter, huxflux komma in i historieböckerna?
Båda sidorna har sina poänger. Men ibland kommer det några konstverk som kvickt byter ut konst mot mäster. Musikalen Hamilton är en sådan. Med sin premiär i januari 2015 är den definitivt milsvis efter 40- till 60-talets gyllene era med My Fair Lady, Sound of Music, och Kungen och jag. Med risk för att trampa några på tårna – när Hamiltons mångfacetterade cast stämmer upp i den första sången är all min musikalerfarenhet som bortblåst. Här är något vi aldrig sett innan.
Lin-Manuel Miranda har skrivit, komponerat och skapat musikalen Hamilton. Vi får följa några av Amerikas grundare – founding fathers – Alexander Hamilton, James Mulligan, Aaron Burr, George Washington och Thomas Jefferson. Ett historiskt drama baserat på riktiga händelser, och kretsar kring viktiga händelser i Amerikas historia som influerade både Hamiltons politiska karriär och hans privatliv. Miranda spelar själv titelrollen, med kanske inte den allra starkaste rösten, men det ger de övriga skådespelarna chansen att skina lite extra.
Till tonerna av tunga beats, snabba raptexter, snurrande scen, och storslagen dans blåser filmatiseringen mig av stolen inom loppet av några minuter. Nästintill varje ord som sägs i den lite över två och en halv timmes långa filmen sägs på någon sorts rytmisk vers. En efter en möter vi olika historiska figurerna och får höra deras historia, med pumpande hip-hop i bakgrunden blandat med vacker stämsång. Som om det välskrivna materialet vore revolutionerande nog, har Miranda valt att nyskapa dessa vita gubbar till ett mer inkluderande sätt, mångfald, med främst svarta skådespelare i spetsen.
Just nu när Black lives matter-rörelsen förhoppningsvis har skakat om världen är detta precis vad alla behöver. Musikalen tas numera även upp i den amerikanska skolsystemet vilket måste sägas vara ett högt betyg. Dess redan skapade signifikans för den amerikanska historieläran, har lett till att ett flertal skolungdomar från områden med låginkomsttagare fått rabatterade eller gratis biljetter till föreställningar.
Filmen är tvetydigt egentligen inte en film, utan en filmad föreställning. Det kan förstås aldrig ersätta den otroliga känslan som ett storslaget liveframträdande kan ge oss. Å andra sidan ser ju vi filmälskare ständigt historier komma till liv inom den svarta ramen så, så varför skulle vi inte kunna leva oss in i detta? De möjliggjorda närbilderna på uppträdarnas ansiktsuttryck och kroppsspråk frigör även de en ytterligare dimension som teaterbesökarna ofta missar.