Alla David Lynchs filmer rankade

Alla David Lynchs filmer rankade

Filip Kruse | Lista
26 maj 2019
Filip Kruse | Lista
26 maj 2019

David Lynch – excentrisk mästare av surrealism.

Många håller filmskaparen David Lynch som en av de allra bästa, och vi på Filmtopp säger inte emot. I den här listan går vi igenom samtliga av Lynchs filmer.

David Lynch rökandes en cigarett. Regissör till bl.a. "Eraserhead", "Lost Highway" och "Mulholland Drive".
Foto: Njutafilms

År 1946 i Missoula, Montana föddes manusförfattaren, regissören, konstnären OCH musikartisten David Lynch. Hans uppväxt samt den spännande vägen till regissörsstolen avvecklas snyggt i dokumentären "David Lynch - The Art Life". Han har genom åren blivit hyllad, men långt ifrån universellt. Hans signum som regissör är bisarra, ofta surrealistiska världar bebodda av komplexa och idiosynkratiska karaktärer.

Ibland har kritiker och biobesökare beundrat hans stil, ibland totalt ratat den. Vad som går att konstatera är att Lynch är en unik auteur, som till och med har ett verb nämnt efter sig (inte sällan hör man människor beskriva något som "Lynchigt"). Under sin långa karriär har han, förutom sitt mest kända verk, TV-serien "Twin Peaks", hunnit med att göra tio långfilmer mellan åren 1977 och 2006. Nedan följer min personliga bedömning av dessa samtliga.

Eraserhead (1977)

Jack Nance i David Lynchs "Eraserhead".
Foto: Libra Films International

Handling: Henry Spencer (Jack Nance) försöker ta sig igenom sin industrialiserade tillvaro där hans arga flickvän och deras nyfödda, muterade barn står i centrum.

Omdömde: Jag hade förmånen att se Eraserhead för första gången på bio för något år sedan. Det var en riktigt märklig upplevelse. Jag förstod inte riktigt vad det var jag såg, men jag påverkades ändå starkt av innehållet, och av Lynchs kraft som förstagångsregissör. Det måste vara en av de mest unika långfilmsdebuter någonsin. Biopubliken visste inte heller riktigt vart de skulle ta vägen. Likt mig verkade de finna Eraserhead oerhört obehaglig, galen och effektiv, och de hanterade ovissheten och rädslan med nervösa skratt genom hela visningen. Hur ofta händer det nuförtiden?

4 av 5

Elefantmannen (1980)

John Hurt som Elefantmannen, regisserad av David Lynch.
Foto: Paramount Pictures

Handling: I det viktorianska England räddar en kirurg (Anthony Hopkins) en grovt deformerad man (John Hurt) från sitt liv som fängslad freakshow. Bakom fasaden visar det sig finnas en intelligent och känslosam individ. Baserad på Joseph Merricks liv.

Omdöme: En av Lynchs mest konventionella filmer. Också en av hans allra bästa. En djupt sorglig berättelse om värme och mänsklighet, utan att för den delen vara överdrivet sentimental. John Hurt gör en av sina finaste insatser, snyggt beledsagad av en fenomenal Anthony Hopkins. Många känner nog igen den hjärtskärande repliken "I am not an animal! I am a human being!". Sanslöst slagkraftig än idag.

Betyg 5 av 5

Dune (1984)

Kyle MacLachlan i David Lynchs "Dune".
Foto: Universal Pictures

Handling: Året är 10191. Universum kontrolleras av kejsaren Shaddam IV och den mest värdefulla substansen som finns är kryddan "Melange", som sägs kunna förlänga liv och expandera medvetandet. Ett krig mellan olika planeter bryter ut i jakten på kryddan, och en hertigs son (Kyle MacLachlan) hamnar mitt i smeten.

Omdöme: Det här är Lynchs enda stora fiasko. Varken biobesökare eller kritiker uppskattade Dune och det är lätt att förstå varför. Filmen är en stor inergalaktisk röra helt enkelt. CGI-effekterna är skrattretande dåliga, även med 80-talets mått mätt, hela grejen känns som ett löjligt skämt och det är fullt av onödiga, nässkrivande inre monologer (som känns otroligt o-Lynchiga). Trots en skådespelarensemble med så vilt skilda namn som Sir Patrick Stewart, Max von Sydow och Sting är Dune ett riktigt långtråkigt rymdäventyr. Kanske kan Denis Villenueves nyinspelning bli bättre?

Filmtopps betygssymbol för 1 av 5.

Blue Velvet (1986)

Dennis Hopper och Isabella Rosselini i David Lynchs "Blue Velvet".
Foto: De Laurentiis Entertainment Group

Handling: Jeffrey Beaumont (Kyle MacLachlan) hittar ett avhugget mänskligt öra på en äng och bestämmer sig för att undersöka saken närmare. Han leds snabbt till den vackra och mystiska nattklubbssångaren Dorothy (Isabella Rosselini), samt ett gäng psykopatiska brottslingar som har kidnappat hennes son.

Omdöme: Många anser att detta är David Lynchs mästerverk. Inte jag. Visst är den bra, och det finns många individuella scener som är mästerliga (exempelvis nagelbitaren när Jeffrey gömmer sig i Dorothys garderob), men sammantaget är Blue Vevlet något otillfredsställande. Jag håller nog med den legendariska filmkritikern Roger Ebert om att mixen av totalmörker och fjantig komedi inte riktigt fungerar till fullo. Samtidigt gör Dennis Hopper en mycket underhållande insats som huvudskurken Frank Booth, vilket ändå gör Blue Velvet klart sevärd.

Betygssymbol för 3 av 5

Wild at Heart (1990)

Nicolas Cage i David Lynchs "Wild at Heart".
Foto: The Samuel Goldwyn Company

Handling: Det unga paret Sailor (Nicolas Cage) och Lula (Laura Dern) är på rymmen från en samling sjuka typer, som Lulas mamma har anlitat för att mörda Sailor.

Omdöme: Här har vi Lynch tillbaka på topp. Hans egenartade ton och atmosfär känns betydligt mer utarbetad, och att kalla Cage och Dern för karismatiska vore en grov underdrift. Titta bara på ormskinnsjackan ovan — behöver jag säga mer? Och frågan är om Willem Dafoe någonsin sett läskigare/äckligare ut än här. Trots det ofta grova våldet, som genomsyrar Wild at Heart, är det nog samtidigt Lynchs mest romantiska film. Den vann rättvist Guldpalmen i Cannes år 1990.

4 av 5

Twin Peaks: Fire Walk with Me (1992)

Mystiska figurer i David Lynchs "Twin Peaks: Fire Walk with Me".
Foto: New Line Cinema

Handling: En ung FBI-agent försvinner mystiskt när han undersöker ett mord några mil ifrån staden Twin Peaks, och som kan höra ihop med det framtida mordet på Laura Palmer. Samtidigt får vi se Laura Palmers sista vecka i livet.

Omdöme: Denna "prequel" till serien Twin Peaks blev rejält sågad av kritikerna när den kom. Och visst är det en uppenbar begränsning att man egentligen måste ha sett serien för att överhuvudtaget kunna uppskatta vad som händer . Samtidigt är Fire Walk With Me långt ifrån så dålig som vissa vill hävda. Det är en välkommen utbyggnad av Twin Peaks-universumet, men också en tekniskt och visuellt enastående skräckfilm i sin egen rätt. Och självklart får man inte glömma Lynchs go-to-guy Angelo Badalamentis hypnotiska filmmusik. Dessutom — ingen mindre än David Bowie gör en liten roll i filmen.

Betygssymbol för 3 av 5

Lost Highway (1997)

Robert Blake i David Lynchs "Lost Highway".
Foto: October Films

Handling: Efter ett bisarrt möte på en fest blir jazzsaxofonisten Fred Madison (Bill Pullman) ditsatt för mordet på sin fru. I fängelset förvandlas han till en ung bilmekaniker och släpps därför fri och börjar leva ett nytt liv.

Omdöme: Det här är min personliga favoritfilm av David Lynch. Det är i Lost Highway som hans abstrakta galenskap är som mest fängslande. Det ges precis tillräckligt med information för att man ska vara insatt i berättelsen och kunna dechiffrera symboliken, utan att på något sätt vara säker på att man har tolkat filmen rätt.

Bill Pullman, Patricia Arquette, Balthazar Getty, Robert Blake och (faktiskt) Gary Busey gör alla enastående insatser. Utöver Angelo Badalamentis filmmusik är soundtracket smockat med grymma låtar av bl.a. Trent Reznor/Nine Inch Nails, David Bowie, Lou Reed, Marilyn Manson, The Smashing Pumpkins och Rammstein. Genuint chockerande, spännande, läskig, stundtals rolig, bisarr – Lost Highway är en vild åktur värd att återvända till.

Betyg 5 av 5

The Straight Story (1999)

Richard Farnsworth i David Lynchs "The Straight Story".
Foto: Buena Vista Pictures

Handling: Alvin Straight (Richard Farnsworth), en åldrande man, reser den långa sträcka från Iowa till Wisconsin på sin gräsklippare i syfte att läka sitt förhållande med sin sjuka bror som han inte haft någon kontakt med på tio år.

Omdöme: The Straight Story har David Lynchs utmärkande stil fått ta ett steg tillbaka för att göra rum för karaktärerna och berättelsen. Det är med andra ord en rätt avskalad och harmonisk upplevelse. Ibland är tempot lite väl långsamt, men samtidigt är det här kanske Lynchs mest mänskliga film. En hjärtevärmande roadtrip om åldrande och försoning med en magnifik Richard Farnsworth i sin sista roll någonsin.

4 av 5

Mulholland Drive (2001)

Naomi Watts och Laura Harring i David Lynchs "Mulholland Drive".
Foto: Universal Pictures

Handling: Betty (Naomi Watts) råkar ut för en bilolycka och förlorar minnet. Hon träffar Rita (Laura Harring), en aspirerande skådespelerska, och tillsammans letar de efter ledtrådar och svar i ett Los Angeles där dröm och verklighet till synes flätar samman.

Omdöme: För några år sedan utförde BBC en undersökning där 177 filmkritiker från 36 länder utnämnde 2000-talets bästa filmer hittills. Mulholland Drive hamnade på plats nummer ett. Och visst är det ett mästerverk. Drömsk, trollbindande och totalt jävla obegriplig. Fokusera inte på storyn, då kommer du att bli besviken. Lämna istället över dig själv fullt ut till David Lynchs värld och låt dig uppslukas av en visuell atmosfär som sällan skådats på film.

Betyg 5 av 5

Inland Empire (2006)

Kaniner i kostym sitter i en soffa i David Lynchs "Inland Empire".
Foto: 518 Media

Handling: En skådespelerska får svårare och svårare att skilja på sig själv och karaktären hon spelar i en film, och som en konsekvens blir hennes värld mardrömslik och surrealistisk.

Omdöme: Lynchs senaste (och sista?) film är ett tre timmar långt experiment. Det är den enda av hans filmer som har spelats in digitalt. De till synes lågkvalitativa videokamerorna skapar en nästan amatörmässig touch. Initialt är "mysteriet" väldigt intresseväckande — idén om en film, som har en förbannelse över sig, skapar många spännande möjligheter, men knappt halvvägs in spårar det ut fullständigt. Det blir mer och mer osammanhängande på ett inte särskilt effektivt vis, det känns bara konstigt för sakens skull. Det här är synd då Laura Dern genomgående är helt magnetisk, hennes insats förtjänade ett bättre öde. Inland Empire är på tok för lång, dock är slutet ändå hyfsat tillfredsställande efter den oändligt långa vägen dit.

Filmtopps betygssymbol för 2 av 5

Detta vara alltså min ranking av David Lynchs alla filmer. Vilka är dina favoriter? För mer läsning, se vår ranking av alla Ingmar Bergmans filmer.