Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Sök Stäng sök
Commando

Barndomsfavoriter: håller "Commando" idag?

Fredrik Edström
Fredrik Edström | Krönika
01 januari 2023
Fredrik Edström
Fredrik Edström | Krönika
01 januari 2023

Fira in det nya året med en ordentlig knall!

Min barndom spenderades framför TV:n i ohälsosamma mängder. Innehöll en film något av följande: laserpuffror, kaststjärnor, prinsessor eller grissvettiga southpaws etsades min bleka barnrumpa fast framför skärmen. Det är i denna naiva barnrumpa denna artikelserie tar avstamp: Barndomsfavoriter – håller de idag?

Commando
Foto: 20th Century Fox

Min uppgift är att bänka mig på TV-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter. Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller som en ekologisk banan under rötmånaderna?

Idag är det dags att ladda hagelbrakaren med högexplosiv ammunition och krossa närmaste militärjeep mellan monstruösa lårmuskler: det är dags att återse actionrökaren "Commando". I huvudrollen som den pensionerande übermilitären John Matrix ser vi såklart Arnold Schwarzenegger. Resterande ensemble är, i ärlighetens namn, sekundär men Vernon Wells och Alyssa Milano kan vara värda att nämna i förbifarten. Bakom kameran hittar vi Mark L. Lester.

Min relation till "Commando"

Commando gick varm hemma i barndomslyan. Jag var 14 och jag och min barndomsvän hade precis börjat fascineras av den manliga anatomin efter att ha exponerats för 80-talens actionklassiker. Givetvis började vi gymma som tokar - helst utan uppvärmning innan eller stretch efteråt - så där härligt, pubertalt omdömeslöst. Ofta avslutade vi dagens skrotpressande med valfri actiondänga hemma hos mig på pojkrummet och Commando hade en självklar plats i den repertoaren. Vi älskade Commando passionerat, men vi hade redan då en sorts komisk distans till innehållet. Visst var den snortuff, men vi skrattade oss ofta röda till hur mustash-tönten Bennett lekte skurk, den kolossala mängden one-liners och hur Arnolds karaktär laddade om sina vapen "när han kände för det". Commando var en solklar barnfavorit!    

Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn mot mina åsikter som vuxen framträder tydligast. Mycket nöje!

Jubelåsnan Bennett.

Commando
Foto: 20th Century Fox

Vad mina barnögon såg: Bennett var en riktigt stygg gubbe. En feg krake som kidnappar en oskyldig flicka för att utnyttja helylle-farsan John Matrix. Bennett lockade fram mina absolut sämsta sidor som ung. Jag hatade karlfan, rent utsagt. Helst ville jag kväva honom och hans vidriga ansiktsbehåring i närmaste blodpöl. Bennett provocerade mig i grunden och väckte djävulen i mig, samtidig som jag fann honom oerhört töntig.

MER LÄSNING: Håller Street Fighter idag?

Vuxenblickens dom: Jag hade gärna varit en fluga på väggen under castingen av Vernon Wells som Arnies nemesis Bennett. "Vi söker en ynkryggig, psykiskt labil britt med porrskådismustasch – Vernon, du är perfekt!". Varför denna plufsiga tönt i ringbrynja ansågs utgöra ett lämpligt hot mot Arnie kommer jag aldrig förstå, men Bennett är genomgående usel och utomordentligt hysterisk i rollen. Commando kräver att du som åskådare utrustar dig med alla glimtar i ögat du kan finna och Bennett utgör beviset på detta.

"I eat green berets for breakfast" – glimten i ögat till max.

Commando
Foto: 20th Century Fox

Vad mina barnögon såg: Commando var första filmen jag avnjöt med en gnutta ironi och distans i blicken. Jag skrattade högt åt hur puckade hejdukar inte lyckades träffa en stillastående, 120 kg tung, österrikisk wienerschnitzel med minsta lilla patron. Jag och min vän satt i pojkrummet och garvade åt och med Commando medan vi svepte Euroshoppers energidryck på löpande band. Det var puberteten i ett nötskal det.

Vuxenblickens dom: När du parkerar rumpan i filmfåtöljen och ska avnjuta en actiondänga signerad 80-talet så vet du redan innan att smaklökarna kommer att få anpassa sig en smula. 80-talsaction balanserar nämligen på en nerblodad knivsegg där begreppen kvalitet och underhållningsvärde flyter ihop och skapar en ohelig allians. Commando är stöpt i denna form. Filmen är en ultratramsig, stendum och maxad 80-talsaction där oneliners, granatkastare och rätt slarviga actionscener tävlar om din uppmärksamhet. Jag låg dubbelvikt av skratt och återhämtar mig ännu. 

Vi måste prata om musiken...

Vad mina barnögon såg: Commandos ljuva actiontoner var inget jag la på minnet. Snarare tvärtom. Jag minns James Horners kompositioner i Commando som skräniga, adrenalinpumpande dängor – ingenting kunde vara längre ifrån verkligheten.

Vuxenblickens dom: Bara det faktum att legenden James Horner (Avatar, Titanic, Braveheart) fläckat sitt cinematiska CV med Commando är helt hysteriskt! Soundtracket är dessutom en högst anmärkningsvärd skapelse. Vad möts mina öron av egentligen? Metalliska trummor? Drömska trumpeter som snarare transporterar mitt sinne till en rökig jazzklubb än till en adrenalinpumpande hämndaktion? James Horners soundtrack är otroligt märkligt och skapar en komisk kontrast till bildernas flamsiga våldsskildringar och cocktailen kapslar in essensen av dum-cool 80-talsaction.

Domen: håller Commando idag?

Commando
Foto: 20th Century Fox

MER LÄSNING: Håller Lara Croft: Tomb Raider idag?

Commando är en tvättäkta och fränt B-doftande actiondänga, och den hyser inga pretentioner att vara någonting annat. Ur den synvinkeln håller filmen kanske ännu bättre idag. Arnolds unika charm i att skapa en relation till sin publik, som bygger på att man till hälften skrattar åt honom och till andra halvan med honom, lyser kanske som absolut starkast i Commando. Kanske är det så att Commando är fanbäraren för den mycket unika eran av 80-talsaction där publiken underhålls explosionsartat.

Med detta sagt: "Commando" är ingen kvalitetsfilm men som stendum actiondänga är den ett legendariskt unikum.

NÄSTA ARTIKEL