The Banshees of Inisherin

Recension: The Banshees of Inisherin (2022)

Efter Oscarsvinnaren "Three Billboards Outside Ebbing, Missouri" är Martin McDonagh tillbaka i god form. Manuset i "The Banshees of Inisherin" är lika delar roligt, hjärtskärande och påhittigt, samtidigt som samtliga skådespelare levererar stordåd.

"I am not putting me donkey outside when I'm sad, okey?" 

Orden kommer från Pádraic Súilleabháin (Colin Farrell), en gång en levnadsglad, trevlig bonde på den ödsliga irländska ön Inisherin. Året är 1923, under slutskedet av det irländska inbördeskriget, och Pádraic har lessnat rejält. Sedan bästa vännen Colm Doherty (Brendan Gleeson) bestämde sig för att han inte ville vara vänner längre har saker och ting inte gått som det ska. De vanligtvis sorlande besöken på den lokala puben har bytts ut mot en bitter ensamhet. Till och med de lättsamma samtalen med byns dumfåne Dominic (Barry Keoghan) blir till konflikt. Inget är kul för Pádraic och då måste han få ta med sig tamåsnan Jenny in i stugan, till sin medboende syster Siobháns (Kerry Condon) förtret. 

Colm mår i sin tur, åtminstone enligt egen utsago, bättre än någonsin. Han komponerar sin folkmusik och spelar som aldrig förr. Pádraic må vara hur trevlig som helst, men han är tråkig. Och trevlighet kommer ingen ihåg, men musik, det varar för evigt. Det är Colm säker på. 

Bästa vänner för alltid, eller? 

Handlingen i The Banshees of Inisherin är lika enkel som den är tidlöst genial. Hur hade man agerat om en livslång vänskap, utan uppenbar anledning, bokstavligt talat tog slut över en natt? Det är exakt det som sker i Martin McDonaghs Golden Globe-vinnande (förmodligen snart Oscarsvinnande) film.

Colms beslut att dumpa Pádraic på det mest hänsynslösa sätt jag sett på film blir startskottet på en kedja av händelser som knappats kan sluta bra för någon av dem. Att få följa dessa män ner i avgrunden är både hysteriskt roligt och sorgligt. För precis som i många av McDonaghs tidigare filmer (tänker främst på dig, In Bruges) lyckas han med konststycket att sömnlöst väva in mörk humor i vanligtvis humorlösa situationer.

Ett genant snedsteg på fyllan blir både filmens kanske känslomässigt starkaste och roligaste scen. Bikter hos den på ön inbåtade prästen går för långt. Och hur synd man än tycker om stackars Pádraic ÄR det kul när han går längre och längre i sin jakt på få Colm att vilja hänga med honom igen. 

Colin Farrell tar plats bland de bästa 

Utöver McDonaghs manus är samtliga skådespelare perfekt castade. Pålitlige Brendan Gleeson är stabil som alltid och lyckas få mig att förstå att det finns mycket mer hos Colm än vad man först anar. Kerry Condon är smärtsamt bra som den smarta och syrliga systern Siobhán, som stjäl nästan varje scen hon är med i, och Barry Keoghan är inte så oväntat bra på att spela naiv, men godhjärtad, dummis.

Dock tillhör filmen Colin Farrell. Irländaren har gått från klarhet till klarhet de senaste åren och är nu att räkna bland sin generations främsta. I The Bansees of Inisherin levererar han sin bästa prestation hittills. Pádraic är en oerhört välskriven karaktär, men med Farrells hjälp lyfter han och blir något mer. Igenkänningsfaktorn är hög, även om man aldrig tvingats genomlida det Pádraic gör. 

På det stora hela är "The Banshees of Inisherin" en ny skalp för Martin McDonagh. Låt inte den lite långsamma teatrala känslan i början lura er – det här är en film som kommer få dig att skratta, direkt sätta skrattet i halsgropen, för att slutligen skratta igen!

"The Banshees of Inisherin" har biopremiär den 27 januari.

Mer läsning:

• Colin Farrells filmografi
• Krönika: Hollywoods "bad boy" som till slut hittade rätt