Svenskjävel

Svenskjävel (2015)

Dino (Bianca Kronlöf) lämnar Sverige och sticker till Oslo för att få komma bort ett tag, kanske för att få bli någon annan. Väl framme flyttar hon in i ett svenskt kollektiv, arbetar med diverse ströjobb och använder fritiden till att festa hårt. Då en olycka inträffar med ett armbrott som följd tvingas hon att lägga om sin livsstil. Med begränsade jobbmöjligheter på grund av sitt handikapp, tackar hon ja till extrajobbet som barnflicka hos det före detta tennisproffset Steffen (Henrik Rafaelsen). Där lyckas hon på bara några få sommarveckor att vända upp och ner på familjens och sitt egna liv genom att inleda en relation med Steffen.

Då jag själv bott i Oslo i nästan sex år kan jag med god expertis meddela att den Norska ekonomin inte är lika stark som den en gång var. Att få jobb i Norge idag är betydligt svårare än förr. Trots detta lockar de höga lönerna fortfarande tiotusentals svenska ungdomar att söka sig hit årligen. Detta har lett till en ökad problematik där svenskar ses som en andra klassens medborgare.

Norrmännen har ett samlingsord för de hårt arbetande svenskarna i Oslo, partysvensker. Ett samlingsord som ibland används för att nedvärdera och belysa att svenskarna tillhör en lägre socialklass i det norska samhället.

I filmen finns flera scener som diskuterar den växande problematiken. Till exempel under ett samtal där överklassens norrmän sitter och snackar skit om Sverige (som inte längre är storebror utan lillebror) och glatt konstaterar att svenskar i serviceyrken just utgör underklassen i ett annars klasslöst Norge, som annars bara består av ”en enda stor medelklass”. Det är även i denna scen som Dino blixtsnabbt fäller filmens bästa one-liner: ”I Sverige ser vi på norrmännen som en utvecklingsstörd kusin som har vunnit på Lotto”.

Familjen som Dino arbetar hos är en familj i disharmoni. Steffens hustru har stuckit till Botswana för att arbeta (vilket är anledning till att Dino behövs). Äldsta dottern Ida (Mona Kristiansen) saknar socialt umgänge och vantrivs i plugget. Vi anar hela tiden något mörkt hos Dino, något ur det förgångna som aldrig blir klarlagt. Just denna konturlösa mystik kring Dino sätter tonen på filmens berättande. Lägg också till en utmärkt, intim och subtil dialog som utöver ord kommuniceras med blickar och kroppsspråk. Något som kräver att skådespelet ligger på en väldigt hög nivå.

Dinos resa mot sitt uppvaknande är en ganska förutsägbar och klassisk historia. Det är inte direkt omöjligt att räkna ut handlingsförloppet men jag köper storyn eftersom allt annat är så trovärdigt.

Ronnie Sandahls debutfilm skapar stora förhoppningar om framtiden och för Bianca Kronlöfs del var "Svenskjävel" ett brakande genombrott.