Supernova

Supernova (2020)

Samtidigt som Oscarsbelönade demensdramat "The Father" rullar på biograferna är det även dags för "Supernova" att göra entré. Förutom själva sjukdomen har dock filmerna inte särskilt mycket gemensamt. Medan The Father försätter betraktaren i den dementes värld, fokuserar Supernova snarare på relationen till de anhöriga och svårigheterna i att släppa taget om den man älskar.

MER LÄSNING:

• Biotoppen
• Recension – The Father (2020)

Demens är en ruggig sjukdom, det vet även de som inte har sett någon drabbas. Det är också bra filmstoff, om än med risk att bli för smörigt. För inte särskilt länge sedan släpptes lysande The Father i vilken vi fick en direkt inblick i hur det kan vara att tappa kontrollen om sitt liv.  Anthony Hopkins spelade då den äldre mannen i fråga, i Harry Macqueens relationsdrama Supernova är det en 23 år yngre Stanley Tucci som drabbas.

I filmen spelar han en författare som beger sig ut med sin partner Sam (Colin Firth) på en roadtrip. Destinationen är en konserthall på den engelska landsbygden där Sam ska framföra sina pianokompositioner. Under resans gång blir det ett par stopp för att besöka släktingar men också underskön natur.

Fenomenalt skådespel

Ett relationsdrama mellan en författare och en pianist låter som hämtat från en Bergmanfilm och bitvis ser det ut och låter så med. Inte mig emot. Till skillnad från den gamle demonregissörens historier kommer man här riktigt nära karaktärerna, som älskar istället för att hata varandra.

Stanley Tucci och Colin Firth är fenomenala i huvudrollerna. Firth kämpar på sitt återhållsamma vis, men denna gången får det också spricka lite i sömmarna. Tucci visar ännu en gång att han kan spela i princip allting och med minimala gester fångar han sjukdomens svårigheter – det är lite svårare att höja ett glas, det är lite krångligare att ta på sig en tröja. Inte mycket, men lite.

Just det här med de små detaljerna är också filmens styrka. Vi kastas rakt in i parets verklighet utan att behöva få allt förklarat, det framkommer ju ändå med tidens gång. Tänk att det ska kännas så friskt att inte matas med information! Andra halvan är däremot lite mer av en tearjerker där det skjuts in några öppna mål, men tack vare de fina skådespelarinsatserna och den säkra regin funkar det. Nog blev jag lite fuktig i ögonen allt.

Kvar att nämna är väl det utsökta fotot. Kameraarbetet är löjligt säkert utan några onödiga krusiduller. Fotografen i fråga, Dick Pope, har två tidigare Oscarsnomineringar, kanske blir det även en tredje.

Supernova har biopremiär den 3:e september.