Beau Is Afraid

Recension: Beau Is Afraid (2023)

Snart är det premiär för Ari Asters dramakomedi "Beau Is Afraid". Filmtopps Eric Diedrichs känner sig utmattad av "alla galna idéer" redan 100 minuter innan filmen är slut.

Dunderhyllade Ari Aster är nu bioaktuell med sin tredje film, Beau Is Afraid, en dramakomedi i vilken Joaquin Phoenix försöker hantera sin ångest i en bisarr värld där du kan bli knivhuggen av nakna dårar eller "adopterad" av ett creepy läkarpar – trots att du är 50 bast med ölmage – för att sedan tvingas sova i deras svartsjuka tonårsdotters rum. Med andra ord, detta är inte en film för alla, utan förmodligen för väldigt, väldigt få.

Med läckert kameraarbete, ett jäkla tempo och en fantastisk skådespelare i huvudrollen får vi en schizofren inblick i Beaus neuroser. För sin psykolog berättar han om rädslan över att få magcancer efter att ha råkat svälja lite munvatten och lämnar soffan med nya ångestdämpande tabletter. Spoiler alert, de verkar knappast göra saken bättre. 

Kör rätt in i ett isberg av fånig symbolik

Rent stilmässigt tycks Ari Aster ha velat göra en mardrömsversion av Charlie Kaufmans Synecdoche, New York (2008) med Yorgos Lanthimos absurda humor. Ungefär de första 80 minuterna är också rejält underhållande, problemet är bara att det därefter kvarstår ytterligare 100 – och jag är redan på gränsen till att bli utmattad av alla galna idéer.

Tempot sänks förvisso efter att Beau råkar snubbla på något hippiekollektiv ute i skogen, där det helt plötsligt sätts upp en evighetslång teaterföreställning som vi ska plåga oss igenom. Rent visuellt är det läckert, men herregud vad långrandigt. Därefter hittar Aster lite balans i sitt berättande igen för att sedan låta sitt pretentiösa mastodontskepp köra rakt in i ett isberg av fånig symbolik och "ledtrådar" till regissörens egna hjärnspöken. Slutet är inget mindre än ett haveri.

Ari Aster behöver någon som utmanar honom

Filmer som lever på att överraska och att få publiken att fnissa åt det vansinniga fungerar, i min mening, sällan som en helhet, utan det är vissa enstaka scener man minns och tar med sig. Även om det finns flera minnesvärda sekvenser här (nästan halva filmen är trots allt riktigt bra) kan de inte ursäkta den Sagan om ringen-långa speltiden. Särskilt med tanke på den förvirrade slutdestinationen. Vissa filmskapare, särskilt ny(framgångs)rika, behöver någon som drar dem i örat lite och här har förmodligen inte Ari Aster haft någon producent att stångas med. Med 35 miljoner dollar har han kokat ihop en självcentrerad, evighetslång psykoanalys av sig själv och sina "mommy issues" för att sedan pressa ner den i halsen på en intet ont anande biopublik.

Beau Is Afraid är dock bättre än regissörens förra film, katastrofala Midsommar (2019), och vem vet, kanske smäller han till med en riktig toppfilm nästa gång. Potentialen finns trots allt där, men kejsaren är fortfarande näck – ge honom lite kläder! Och en sax…

"Beau Is Afraid" har svensk biopremiär den 28 april.

Mer läsning:

• Joaquin Phoenix varning – "Ät inte svamp" före Beau Is Afraid