The Witcher (säsong 1)

”The Witcher” är alltså baserad på böckerna av den polske författaren Andrzej Sapkowski. Böckerna utgör även källmaterialet för en mycket framgångsrik TV-spelsserie med samma namn. Personligen tycker jag att Sapkowski är rätt dålig på gestaltning; det finns bättre böcker att läsa i genren fantasy. The Witcher 3: Wild Hunt är det enda spelet i serien jag spelat. Det är även ett av de bästa spelen jag någonsin spelat. Det är en levande och pulserande värld. Efter många timmars spelande vet jag vad jag kan förvänta mig för bemötande i byarna i Velen och hur det skiljer sig från byarna på Skellige. Dusterna med monster, hämtade från mardrömmar, gör ofta att mina knogar blir vita av anspänning.

”The Witcher” är trogen sitt källmaterial, men har ändå valt att gå en egen väg. Jag är väldigt mycket för berättarstrukturer. The Witcher har gjort något mycket intressant på detta plan. Vi får följa tre huvudkaraktärer; witchern Geralt (Henry Cavill), häxan Yennefer (Anya Chalotra) och prinsessan Cirilla (Freya Allan). Berättandet är både linjärt och episodiskt. Detta känns som det bästa showrunnern Lauren Schmidt kunde göra. Berättelsen om Cirilla har alltid varit den fasta punkten i Geralts liv.

Som en witcher (jag vägrar använda den svenska översättningen ”häxkarl”) lever Geralt ett kringflackande liv, som bäst upplevs en historia, en stad, ett monster i taget. Jag har aldrig gillat Yennefer tidigare. Med serien är det första gången jag faktiskt förstår och uppskattar henne. Det ska Schmidt och skådespelaren Anya Chalotra ha en eloge för.

Jag var nog inte ensam om att vara skeptisk till att samma kille som spelade helyllekillen Clark Kent från Kansas (ja,ja, Krypton) skulle spela Geralt. Det visar sig dock att Cavill inte bara är en stilig och muskulös kille; han är en rätt duktig skådespelare också. Geralt är butter, cynisk, varglik, graciös och har en sträv men samtidigt len stämma. Precis som sig bör. Med andra ord spelar Cavill rollen precis som jag vill att han ska göra.

Precis som böckerna och spelen bjuder ”The Witcher ”på en del spännande och skrämmande sekvenser med monster av alla de slag. Det läggs dock minst lika mycket krut på att gestalta människans nyckfulla och våldsamma natur. Ibland är de orsaken till att monster uppstått, genom exempelvis förbannelser. Ofta är människorna värre än monstren som Geralt jagar. Som en ”mutant” får han utstå en hel del intolerans. För det mesta försöker han hålla sig utanför konflikter mellan människor; som en witcher jagar han monster, inte människor. Trots det finner han sig ofta mitt i en våldsam konflikt.

”The Witcher” är spännande, har en utmärkt och komplex berättarstruktur, är samhällskritisk och, framför allt, smart. Dessutom tar sig serien tid till att presentera, fördjupa och utveckla karaktärer, utan att för den sakens skull försumma de mer fartfyllda elementen i källmaterialet. Detta bäddar för en långkörare, vilket jag hoppas att ”The Witcher” blir.