En del av mitt hjarta

Recension: En del av mitt hjärta (2019)

  • 1 tim 58 min
  • Komedi, Romantik
Uppdaterad 24 januari 2020 kl. 17:01 | Publicerad 18 december 2019 kl. 00:12
Detta är en recension. Analys och ställningstaganden är skribentens.

"En del av mitt hjärta" är en romantisk musikal som faller platt.

Varje år släpps det en film som är tänkt att locka folk till biograferna i mellandagarna. Förra året var det komedin ”Lyckligare kan ingen vara” och året dessförinnan kom långfilmen ”Solsidan”. I år är det ”En del av mitt hjärta” som syns på biorepertoaren.

  • Regi:
    Edward af Sillén
  • Manus:
    Lars ’’Vasa’’ Johansson
  • I rollerna:
    Malin Åkerman, Christian Hillborg, Jonas Karlsson, Marie Richardson, Johan Rheborg, Johan Ulveson, Per Andersson m.fl.

Med musik från Tomas Ledins låtskatt drivs filmen av kärleksförvecklingar, som går att hitta i valfri romantisk komedi. Humorn känns krystad och de flesta musikalinslagen flyger inte. 

Jag förstår att Svensk Filmindustri behöver en kommersiell framgång för att höja biobiljettintäkterna för året. Då är en musikalfilm med stora delar av Sveriges skådespelarelit och låtar av Tomas Ledin en utmärkt idé. Däremot är det tråkigt att manuset visade sig bli så svagt. Det känns som om en massa producenter och rådgivare har varit inne och petat för att forma filmen till något som kan passa alla.

Malin Åkerman spelar Isabella – en framgångsrik finanskvinna som, efter att ha avslutat en lukrativ företagsfusion, återvänder till hembygden för att spendera lite av sin sommarledighet hos farsan (Johan Ulveson). Där stöter hon på sin gamla barndomskompis som numera förlovat sig med Isabellas förlorade ungdomskärlek – Simon (Christian Hillborg). Detta rör naturligtvis upp känslor hos henne. I byn rör sig också barndomsvännen Edvin (Jonas Karlsson) – en tystlåten och tillbakadragen man som hela tiden hamnat i skuggan av Simons fängslande aura.

Det är inte mycket som är bra med ”En del av mitt hjärta”.

Det finns flera saker som jag inte tål med den här filmen. Det första är Per Anderssons trötta karaktär som Isabellas gaykompis; en fjantig kopia av Rupert Everetts roll i Min bäste väns bröllop. Det andra är att dialogen innehåller alldeles för många framtvingade referenser till Tomas Ledins låttexter. Det tredje är… handlingen. Den är i mitt tycke rejält långsökt. En huvudkaraktär som efter 18 år återvänder till sin sömniga hembygd, bara för att upptäcka att ingen av ungdomsvännerna har flyttat därifrån och att alla fortfarande tycks ha känslor för varandra? Jo, visst. Det fjärde elementet jag ogillar är valet av humor, som blir både buskis och slapstick. Försöken att frambringa skratt faller platt, åtminstone för mig.

Troligen hoppas regissör Edward af Sillén att publiken ska förbise dessa brister och istället hänföras av filmens ’’magnifika’’ musikalnummer. Enstaka nummer, exempelvis ett som utspelar sig under en picknick, är helt okej iscensatta med snygg koreografi. Överlag för de dock tankarna till framträdanden från årens senaste upplagor av Melodifestivalen.

ANNONS
ANNONS
NÄSTA ARTIKEL