Kära Hollywood: Silent Hill förtjänar en remake

Silent Hill förtjänar ännu en chans på vita duken!

James Sunderland ur SH2
Foto: Konami

VARNING: Inkluderar massiva spoilers för spelen och filmen 

Idag tänkte jag polarisera och förarga vår läsarbas på två fronter samtidigt. Ett klassiskt självmordsuppdrag där jag så gott som dränker min blekfeta överkropp i honung och handlöst kastar mig ner bland surrande bikupor redo att stickas illröd. Jag ska diskutera två hatiska ämnen som kan förvandla vilken ödmjuk svennebanan som helst till en hatisk dödsängel: adaptioner av TV-spel och remakes.

Jag vill ha en remake på ”Silent Hill” (2006). Ja, du läste rätt.

Silent Hill är en spelserie vars startskott ljudade 1999, precis innan undertecknads annalkande pubertet, och ekot klingar fortfarande ödesdigert i mitt huvud. Genomspelningarna av del 1-3 är några av de starkaste penseldragen på min populärkulturella kanvas och agerar måttstock för hur ett konstnärligt spelnarrativ kan engagera, uppröra och beröra. Silent Hill är en guldgruva för filmmediet – något som första filmen var och nosade på.

LÄS OCH TITTA VIDARE: Trailern till Netflix The Witcher-serie

Därför vill jag idag rikta en enorm spotlight mot den dimtäckta hålan. Jag kommer att formulera tre vattentäta argument hur en Silent Hill-remake kan lyckas och varför jag längtar så innerligt. Så, bunkra upp med dubbla uppsättningar vuxenblöjor – vi  ska ner i Silent Hills helvetiska värld av rost, stål och blod.

PS: Jag kommer inte ens nämna ”Silent Hill: Revelation” i den här krönikan eftersom filmen är tortyr mot samtliga av dina sinnen.

Tre argument för en Silent Hill-remake.

1. Använd ”Silent Hill 2” som mall.

Silent Hill 2
Foto: Konami

Silent Hill 2. Vilken upplevelse. Vilket urläckert mind-fuck och djupt berörande spel som talar filmmediets språk mer eller mindre flytande.

I Silent Hill 2 möter vi James Sunderland ståendes framför en spegel och ifrågasätter sitt förnuft på en offentlig toalett. I fickan glöder ett kärleksfullt, handskrivet brev från hans fru Mary, som ödmjukt ber James att träffa henne på deras ”speciella ställe” i semesterorten Silent Hill. Det borgar för vuxenmys om det inte vore för det faktum att Mary dog för tre år sedan.

Säg mig hur detta inte kan vara en strålande premiss för en psykologisk skräckfilm. Silent Hill 2 är så fullsmockat med symbolism, moralisk ambivalens och mänsklighet att jag inte kunnat släppa taget om spelet sedan dess. Historien berättas med ett visuellt öga och lämnar oftast publiken med fler frågor än svar.

Håll er till denna premiss i en remake och resultatet lär bli en feberdröm där The Babadook, David Lynch och The Twilight Zone mixas till en ohelig cocktail där bakfyllan aldrig helt ger med sig.

2. Ett kreativt team som förstår materialet – på djupet.

Sjuksyrror
Foto: TriStar Pictures

Det ska sägas att det gör ont att gnälla på första filmen av Christophe Gans. Silent Hill (2006) är ett smärre tekniskt under och en rakt igenom kärleksfull hyllning till den dimhöjda hålan. Kamerarörelser är direkt lyfta från spelens narrativ och scenografin är genomgående top notch. Gans förlitar sig på praktiska effekter istället för daterad CGI och musiken är enbart hämtad ur Akira Yamaokas stall av tonsatt terror och melankoli. Det är tydligt att Gans älskar spelen och här agerar första filmen ett föredöme.

Så, vad gnäller den här spelelitisten om egentligen? Jo, en hel del. Första filmen skrapade enbart på ytan och lyfte segment ur spelen ur deras kontexter utan att förstå deras djupare innebörd. Monstren i spelen är alltid manifestationer av huvudkaraktärens egna bräckliga psyke och fasor – något som filmen helt ignorerar. Detta gör skräcken mer personlig samtidigt som berättelsen blir ett karaktärsdrivet djupdyk ner i huvudpersonens mörkaste hörn. Filmen nedgraderar monstren till ganska tafatt fan-service som skaver rejält.

Även tematiskt snuddar enbart Gans vid den mogna och komplexa potential som finns. Spelen bearbetar kontroversiella ämnen som sexuella övergrepp, ofrivilliga graviditeter och barmhärtighetsmord. En åker av potenta ämnen redo att skördas som tyvärr helt läggs åt sidan till förmån den generiska ploten om kulter och häxor (som även den finns att hämta ur spelen.), vilket raskt för mig vidare till nästa punkt.

 3- Lita på er publik! Ambivalens framför exposition.

Dahlia i Silent Hill
Foto: TriStar Pictures

Varför tjatar jag om dessa lastgamla ”survival horror”-spel egentligen? Varför gjorde just Silent Hill ett sånt enormt avtryck? Jo, för att spelen inte serverade mig färdiga svar. Silent Hill krävde att jag grävde lite på egen hand för att helt förstå och i vissa fall fick jag helt enkelt fylla i luckorna själv. Team Silent litade på sin publik och på att osäkerheten kring fenomen är långt läbbigare än att få svaren serverade.

Om du går ut från ett biobesök signerat Silent Hill utan en brinnande vilja att diskutera har skaparna misslyckats. Tänk sista scenen i The Shining som fått munlädret att gå varmt hos cineaster sedan 1980. Det är den känslan jag vill att en Silent Hill-film ska gotta ner sig i och där misslyckades Christophe Gans film monumentalt där tredje akten bombarderar mig med exposition och rätar ut minsta lilla frågetecken i trötta flashbacks. Gör om, gör rätt!

Spana in vår artikel ”Därför fungerar inte TV-spelsfilmerna” för mer läsning.

About Fredrik Edström 240 Articles
Med den ena foten stabilt placerad i den bombastiska, högbudet-världen och den andra i mysiga karaktärsdrivna draman blir jag knappt själv klok på min filmsmak. Dock är en sak säker: Jag är djupt förälskad i filmens värld.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.