EXKLUSIVT: Lisa Aschan om "Ring Mamma", standup i L.A. och "Wahlgrens värld"
“Av tio skämt så får ett vara kvar”.
Filmtopp möter Lisa Aschan för ett samtal om hennes senaste film "Ring Mamma!", samt lite annat smått och gott,
Föräldrar väntar hela livet på att deras barn ska säga ”Tack!” och barnen väntar i sin tur på ett ”Förlåt!”. Niki har precis fyllt 35 år och måste nu helt plötsligt ta tag i alla livsval och relationer som hon duckat för, framförallt den med sin mamma. Så lyder handlingen i regissören Lisa Aschans nya komedifilm “Ring Mamma!”.
Lisa Aschan har tidigare häpnat svenska folket och prisats av kritiker för filmer som Apflickorna (2011) och Det Vita Folket (2015). Nu är hon tillbaka med något helt annat – en öppenhjärtig komedi om att tvingas växa upp… som 35-åring. I en intervju med Filmtopp berättar den prisbelönta regissören om arbetet kring Ring mamma!, som nu går på de svenska biograferna.
Filmtopp träffar Lisa Aschan på ett hotell längs Avenyn i Göteborg. Den mörka vintereftermiddagen är vackert upplyst av julbelysning. Filmtopp har många frågor till den bioaktuella regissören, som tillsammans med oss andra inväntar premiären för vad Filmtopp tror kommer att bli julens stora komedi.
– Jag älskar att jobba med olika genrer, berättar Lisa, och jag bestämde mig för länge sedan att min nästa film skulle vara en komedi. Det enda jag egentligen visste när jag började skriva var att det skulle vara tre generationer kvinnor. Sedan bestämde jag mig för att skriva fem sidor per dag i sex veckor. Utan att tänka kronologiskt, skrev jag ner scener som jag ville se. Utkastet blev 150 sidor långt och inför inspelningen arbetades det ner till 105.
– Det är det som är grejen med komedi, fortsätter Lisa, du måste skriva sjukt många skämt, för att sedan rensa bort och bara behålla de allra bästa bästa. De som verkligen känns i kroppen. Av tio stycken får ett vara kvar.
Brukar du jobba så, att skriva icke-kronologiskt?
– Nej, aldrig, men det bara blev så. Det var ren lust. Jag hade mina tre karaktärer och deras relation till varandra. Sedan hade jag ett avtal med mig själv om att jag inte fick gå tillbaka och ändra någonting som jag skrivit.
Men var det inte svårt med självdisciplinen, att inte gå tillbaka och ändra någonting förrän du skrivit klart utkastet?
– Nej, det var jätteskönt. Det värsta med att skriva är i början, när du inte har något manus alls utan bara idéer. Så för varje sida som kommer till ju skönare är det, och så fort du har hundra sidor så är det mycket enklare att börja arbeta med materialet.
Är det en metod du kommer ta vidare?
Lisa ler hemlighetsfullt, vill svara, hejdar sig sen och tillägger efter en stunds tystnad.
– Varje film har sin process. Vi får se med nästa projekt.
“Jag fick göra standup ensam… på engelska”.
När utkastet var färdigt bestämde sig Lisa för att åka till Los Angeles och göra som många amerikanska komediförfattare; hitta en komisk klarhet i den klassiska ståuppkonsten.
– Jag ville verkligen lära mig komedi från golvet och få in tekniken helt från grunden. Byta perspektiv, liksom. I Los Angeles gick jag en standup-workshop på samma skola som Kristen Wiig gått. Det var 14 amerikanska skådespelare och jag, berättar Lisa och kan inte hålla sig från att skratta åt minnena.
– När jag kom hem till Sverige igen, fortsätter hon, kunde jag använda det jag lärt mig för att skriva vidare på manuset och göra scenerna roligare. Hitta textens tempo och rytm. Erfarenheten därifrån var oumbärlig under repetitionerna och i arbetet med skådespelarna på inspelningen.
När vi frågar om vi kan förvänta oss något skämt på Guldbaggegalan skrattar Lisa och levererar återigen det hemlighetsfulla leendet.
– Det vet jag inte. Jag tycker att det är roligt, men det kräver otroligt mycket arbete och jag är väldigt ödmjuk inför hantverket.
Lisa är ödmjuk, trots att hon precis har regisserat en kritikerhyllad komedifilm. Vi frågar mer om produktionen och om hur det var att regissera just en komedi.
– Komedi är så direkt. Du känner liksom i kroppen om det funkar. Du får också nöjet att spåra ur. Humor handlar mycket om att inte sluta där man borde, utan istället ta allting länge, för långt. Det jobbade vi mycket med i filmen.
“Alla i familjen Wahlgren kämpar med att få vara sig själva”.
Lisa berättar att processen bakom “Ring mamma” har haft tre ben. Utöver utkastet och standupskolan, har också den svenska realityserien “Wahlgrens värld” varit av stor betydelse.
– När jag började skriva manuset gick första säsongen av Wahlgrens värld på tv. Jag följde det varje vecka. Jag var speciellt fascinerad av relationen mellan Pernilla, Bianca och Christina. De är så nära varandra, självsäkra och lyser som egna karaktärer. De är varma, självklara och roliga, men samtidigt finns det saker som skaver mellan dem. Alla kämpar för att få vara den de är.
Tror du att Wahlgrens kommer att känna igen sig i filmen om de ser den?
– Det vet jag inte, svarar Lisa eftertänksamt. Kanske just det här med att vara nära över generationer: mormor, barn och barnbarn. Jag hade varit jätteglad om de ville komma och se filmen. De är varmt välkomna.
När Lisa får frågan om hon haft några ytterligare komiska förebilder, kommer intervjuns snabbaste svar. Filmtopp kan se att Lisa blir glad och upprymd över personen hon nu ska få berätta om.
– Sanna Sundqvist, helt klart. Hon har varit och är fortfarande min musa. Hon har varit så viktig för hela processen. Vi har repeterat tillsammans jättemycket och Sanna har verkligen varit generös och gjort allt för filmen. Hon håller inte tillbaka något.
“Mina filmer måste betyda någonting”.
Lisa Aschans debutfilm Apflickorna var ett oerhört stark verk, som belyste maktspel och normer i det svenska samhället. Fyra år senare skrev hon den politiskt laddade flyktingsallegorin Det Vita Folket. Två laddade filmer som har skapat debatt och varit konversationsstartare i hela landet.
– Om jag ska göra en film så behöver den betyda någonting. Ska jag skriva på ett manus i två år, så måste det handla om någonting som bränns, har flera dimensioner och en dramatisk känsla. Något som jag kunde hitta i relationen mellan mor och dotter, som filmen till stor del handlar om. Jag ville att mamman i filmen skulle få vara en hel människa, vad drömmer hon om? Varför agerar hon som hon gör? Vem är hon egentligen? Det är någonting som berör alla, oavsett om du har dina föräldrar kvar eller har egna barn, oavsett om det finns ett band eller inte så är det någonting som du reflekterar över.