EXKLUSIVT: Game of Thrones-skådespelarna om den älskade serien
Game of Thrones – släpps på DVD, Blu-ray och UHD den 2 december.
När Game of Thrones, världens största och mest sedda tv-serie, avrundades i våras ackompanjerades de sista avsnitten av i serietittarsammanhang obligatorisk kontrovers. Vissa älskade slutet. Andra hatade det med tusen uppretade drakars ursinne. ”Det kändes påskyndat” var en vanlig invändning. Men när jag inför säsongsavslutningen träffar Game of Thrones-casten på Corinthia Hotel i London är det ingen som fäster vikt vid tittarnas reaktion på slutet.
– Inte mycket vi kan göra åt saken nu, varför oroa sig? säger en obekymrad och entusiastisk Liam Cunningham.
57-åringen har spelat den lågmält lojala Ser Davos Seaworth sen seriens andra säsong. Han fortsätter:
– Det kommer att finnas folk som sitter och väntar på att få klaga vid sina tangentbord, de kommer att gnälla oavsett om de sett säsongen eller inte.
Maisie Williams, 22, rollfigur Arya Stark har gjort seriens mest imponerande resa av alla. Hon har förvandlats från maktlöst barn med träsvärd till livsfarlig lönnmördare. Williams konstaterar också nyktert att det kommer att finnas vissa besvikna fans:
– Folk vill helt enkelt inte att serien ska ta slut. Oavsett reaktionerna på slutet kommer det fortfarande att bli en ”mindblowing” sista säsong.
Att få till tillfredsställande slut på episka, extremt detaljerade berättelser är knepigt. Fråga bara folket bakom Lost. Men ingen kan beskylla serieskaparna David Benioff och D.B. Weiss för att, som det heter, piska liv i en död häst. Gudarna ska veta de måste ha frestats att fortsätta, med alla lass av pengar som parkerats utanför deras hus – och alla tv-bossar som på helspänn och med dollartecken för ögonen pejlade efter minsta antydan att duon skulle vara på humör för att göra ytterligare ett par år av Game of Thrones. Men Benioff and Weiss stod på sig.
De avslutade serien enligt ursprungsplanen. Och med en äkta, traditionsenlig WTF-stund dessutom. Imponerande i en tid när det verkar vara en plikt för serieskapare att inte bara mjölka kassakon till sista droppen, men att även sen fortsätta pressa och klämma de uttorkade, förtvinade spenarna i några år.
"Vi hade kunnat göra 12 säsonger"
Nikolaj Coster-Waldau, 49, som spelar Jaime Lannister (även känd som The Kingslayer) i serien, är ivrig att lyfta fram just vikten av att ha avslutat i tid. Dansken sätter värde på att serien inte stannade längre än den var önskvärd. Han tycker att det är skönt att vara klar och konstaterar att just serieskaparnas principfasthet gav honom en känsla av stolthet över att ha varit en del av det här.
– Dan och David verkar inte vilja gör något annat än att berätta historien på exakt det här sättet. Vi har avslutat det. Vi sitter här idag, du har flugit hit, fortfarande intresserad av det här. Vi kunde lätt ha gjort 12 säsonger och om tre år hade journalisterna varit färre.
Passa också på att läsa vår intervju med Nikolaj Coster-Waldau!
Fler är inne på samma spår. Sophie Turner, som gestaltar den stillsamt manipulativa Sansa Stark, tycker också att det var rätt tid att säga adjö till alltsammans. Dels för egen del men inte minst också för seriens skull:
– Varje rollfigur har en rejält rik och full berättelsebåge. Det hade inte kunnat pågå längre, när serier tragglar på i 15 år blir folk till slut blasé: ”Ännu mer karaktärer? Ännu mer karaktärer som dör? Fler halshuggningar? Vi har sett allt förr…”.
Men det var knappast någon i besättningen som tog lättsinnigt på slutscenernas innehåll. Tvärtom. När skådespelarna samlades i Belfast för att läsa seriens allra sista manus var Isaac Hempstead-Wright, 20, (som spelar Bran Stark, själva katalysatorn för all dramatik, den som drog igång allt genom att knuffas från det där tornet av Jaime Lannister) tvungen att ställa sig upp, gå runt i rummet en stund, och bara förbluffat upprepa: ”Va?”. Samtidigt hade han inga direkta förväntningar angående vad som skulle hända med Bran i slutändan.
– Ärligt talat tycker jag att allas slut är så listigt utförda, det är svårt att avsluta en serie som är så här populär och omfattande, alla kommer inte att vara nöjda. Men jag tror att vi har avslutat den på ett ärligt och fängslande sätt. Vi har inte gjort något galet för att chocka alla men inte heller, på klassiskt Game of Thrones-manér, strukit fansen medhårs.
"Jag tillbringade mina mest mottagliga år på världens största TV-serie"
Hempstead-Wright har tillbringat mer än halva sitt liv med att släpas runt av den lojala följeslagaren Hodor i Game of Thrones – men det är faktiskt bara på sistone som han har förlikat sig med hur märklig hans barndom har varit.
– Man liksom bara hänger med under tiden man gör det, och jag insåg nu plötsligt att jag tillbringat mina mest mottagliga år på världens största tv-serie.
Minns du din första audition och inspelningsdag?
– Jag var så ung och inte direkt desperat att slå igenom i skådespelarbranschen. Var bara ett barn och så vips, här är en audition, jag testar. Så jag gjorde den, och sen två till innan jag fick rollen. Min första inspelningsdag minns jag för att det ösregnade nonstop, och jag tänkte: ”Jag tror inte att jag kan göra det här. Vad har jag gett mig in på?”.
En annan karriär som serien varit en gigantisk del av tillhör Gwendoline Christie, 41, som gör riddaren Brienne of Tarth. Fascinerat har hon sett Game of Thrones växa från att ha varit en fantasyserie vars eventuella substans ingen var övertygad om, till att bli det globala fenomen den utvecklats till. Att vara del av en så fängslande berättelse där alla vill veta hur det går till slut gjorde henne realistisk angående att det en dag skulle vara över.
– Men det hindrade mig inte från att gråta så att sminket försvann i två timmar sista inspelningsdagen. Jag tror att det är viktigt att utplåna de där känslorna av sorg.
"Jag tvingades avlägsna min sårbarhet"
Allt började för Christies del när en vän berättade att det fanns nåt på internet där hon nämndes i samband med en serie på HBO. Hon googlade sitt namn, upptäckte en massa fanforums om Game of Thrones. Hon förbluffades över hur många människor som fanns i dessa, samt fick reda på vilken roll som folk föreslog henne för.
– Jag läste om karaktären och kunde inte tro att de skulle placera en sån här figur i en mainstreamserie. Och insåg sen att det fanns några jättestora skillnader mellan mig och henne, som krävde all min uppmärksamhet. Det vill säga hela den fysiska uppenbarelsen. Så jag började jobba med att ändra min diet och min fysik. Jag bar sportkläder regelbundet, vilket jag aldrig gjort förr i mitt dagliga liv, för att förvandlas till ett annat sätt att vara. Jag visste att jag var tvungen att avlägsna mitt smink, mitt hår, och omfamna min längd, min fysik, min androgynitet, min sårbarhet. Det kändes som en födsel på ett sätt.
Vad säger fansen nu när de kommer fram till dig, vilka reaktioner får du?
– Brienne verkar ha slagit an en ton inte bara hos kvinnor men med folk som känner en sorts isolation och marginalisering. Det har överskridit ålder, ras, klass. Det handlar om en rollfigur som existerar utanför samhällets traditionella gränser och gör saker på sitt eget sätt. Som inte skäms för vem hon är och kämpar hårt för att uträtta något. Även om hon misslyckas ständigt är hon motståndskraftig och kämpar sig tillbaka. Det är djupt rörande när kvinnor säger: ”Jag kände mig ful, jag kände mig inte representerad på tv, jag såg inga kvinnor som jag kunde identifiera mig med”.
"Som att vara med i ett stort band".
Liam Cunningham vill också framhäva publiken och passar på att tona ned sin egen betydelse. Han menar att Game of Thrones är stjärnan i Game of Thrones, och att skådespelarna var deltagare i att få den här saken att förvandlas till ett kulturellt fenomen.
– Det är lite som att vara med i ett stort band. Man sliter arslet av sig på scenen men det är liksom publiken som blir roade. Du upplevde inte konserten själv eftersom du spelade instrumenten. Vilken inte är något dåligt, det är det bästa instrumentet jag spelat, en Stradivarius.
Jag ber Carice van Houten, 43, att beskriva vad hon ser när hon står där på Cunninghams metaforiska scen och tittar ut över folkhavet. Van Houten spelar den sluga prästinnan Melisandre of Asshai (också känd som The Red Woman), och hon svarar att hon ser samma sak som man ser på gatan utanför. En spännvidd som sträcker sig över alla människotyper.
– Jag såg häromdagen ett sånt där klipp igen där en grupp människor kollektivt tittade på serien, och blev verkligen rörd. Man ser dem bli förbluffade, som barn framför en dockteater. Det är vackert. Det här är vad vi ger dem, det är den bästa gåvan.
Hon fortsätter:
– Och du knyter an till folk. Det är så härligt när du spelar teater, att du kan känna publiken andas med dig, och i slutändan handlar det om en anknytning som du känner. Jag som skådespelare känner att jag inte är ensam för det känns igen av en publik, och vice versa. Så att vi alla känner att vi är på samma jävla båt i livet.
Cunningham fyller i:
– Det är en kollektiv grej med serien som inte händer ofta. Det hände med Breaking Bad och Mad Men, men det är extremt sällsynt att man når den där nivån av en kollektiv resa, och nivån på alla förväntningar ihop med vänner. Och jag är likadan, jag ser den hemma i soffan ihop med familjen.
Hivju imiterade Leonard Cohen.
Visste du att den bortgångne sångaren Leonard Cohen gjorde ett avtryck i Game of Thrones-världen? När Kristofer Hivju, 40, inför inspelningarna sökte i sitt inre efter sin rollfigur Tormund Giantsbane var det först när han med rösten började imitera Cohens stämma som han hamnade rätt. Det som Hivju minns bäst från alla inspelningar är annars just stunderna mellan tagningar.
– Att göra tv eller film innehåller inslag av att stå och vänta, för att uttrycka det milt. Vi står där i leran och blåsten. Jag minns alla fantastiska samtal. Och att avluta alla stora sekvenser, som Battle for the Wall, Massacre at Hardhome och Battle of the Bastards. När vi står inför en sån stor sekvens vet alla att nu har vi en månad eller två när vi ska gå ”all in”. Och när vi sen till slut avslutar dem är det magiskt.
Hur förbereder du dig inför de sekvenserna, slåss du mycket själv?
– Det är intervallträning. För du har en eller två minuter där det är totalt skrikande bärsärkläge. Och sen måste man ta en rast. Men säsongerna när jag har förberett mig jättenoga är det mycket lättare än när jag har varit lat. Men man kommer i form snabbt för det har varit extremt fysiskt. Och jag måste säga att om du slängde mig tillbaka i tiden och gav mig ett svärd skulle jag klara mig hyfsat.
Till skillnad från Hivju föredrog 29-årige Jacob Anderson, som spelar Grey Worm (en soldat i en armé av eunucker), att fördriva tiden mellan tagningar med att vandra omkring i filmstudion Paint Hall i Belfast, där Game of Thrones spelades in.
– Man kan gå från Meereen till King’s Landing på två minuter, det är riktigt kul att bara ströva omkring. Jag brukade göra det hela tiden, smyga runt och kolla in i olika sets. Det är som att gå in i en helt ny värld, jag älskar det.
Andersons häpenhet inför alla scenbyggen var så påtaglig att den letade sig in och faktiskt syns i rutan. Det finns en scen där man skapat regn i Dragonstone och tittar man noga kan man få korn på hur Anderson blir distraherad.
– De hade lyst upp bakgrunden så att den såg ut som havet, och sen hade de en regnmaskin som sänktes ner och det tog mig totalt på sängen. Det var inga visuella effekter inblandade alls, bara magiskt artisteri. Jag såg mig omkring och havet var där, hörde regnet och sträckte ut handen och det var där, tredimensionellt. Jag var så förbryllad av all magi, kunde inte slita blicken från det.
Apropå magi, den bästa kvällen i John Bradleys (som spelar den godmodige Samwell Tarly) liv inträffade under en middag i Girona i Spanien, på hans 27:e födelsedag. Det var något med sällskapet den kvällen som gjorde det till en perfekt kväll. Det lilla, intima sällskapet bestod förutom Bradley själv av Hannah Murray, David och Dan, Jonathan Pryce, Natalie Dormer, Diana Rigg, Nikolaj Coster-Waldau och Hannah Waddingham.
– Om jag tittar på några av de mer lågmälda födelsedagarna jag har haft tidigare i livet…och så plötsligt är Jonathan Pryce och Diana Rigg med på min födelsedagsmiddag! Det var otroligt, en av de där kvällarna när där ingen kan göra något fel vid bordet.
Vänjer man sig vid att jobba och umgås med folk man är ett fan av?
– På någon nivå är man jämlik socialt eftersom man gör serien ihop, men samtidigt inte alls. Pryce och Rigg har den sortens karriär som jag drömmer om att ha. Också det som är så smickrande med att de är med. Att de har kommit till ett skede i karriären där de kan göra vad de vill, och de vill vara med i vår serie. Att skådespelare av den kalibern tittar på vår serie som en eftersträvansvärd valmöjlighet. Att vi får jobba med dem och lära oss av dem är otroligt smickrande. De har inte ens huvudrollen, de kommer in och är perfekta för en säsong eller två, det är extraordinärt.
Rollfiguren Gendry var inblandad i de tre första säsongerna, men försvann sen i fyra säsonger innan han gjorde comeback igen. Så Joe Dempsie, 32 var bekant med känslan av att inte ha Game of Thrones som en stor del av livet. Ändå kunde han inte värja sig mot tårarna där det var dags för den allra sista inspelningsdagen.
– Vi hade vetat att den skulle komma skitlänge, man tror att man har tänkt på det men man har ändå inte konfronterat realiteten av att avsluta. Och det var verkligen en air av slutgiltighet den här gången. Jag var okej tills jag såg en av de andra skådespelarnas läpp darra, tills jag såg någon annan anstränga sig för att inte gråta. Då grät jag oupphörligt.
"Det var hjärtesorgens säsong".
Sophie Turner, som var tretton när hon 2009 läste för rollen som Sansa Stark, håller med. Hon har sen dess tillbringat halva sitt liv med att förhålla sig kyligt till olika maktkonspirationer. Att spela in den sista säsongen var väldigt känslosamt. Det var oerhört svårt att hela tiden säga farväl till olika skådespelare som gjorde sin sista inspelningsdag.
– Det var helt enkelt en hjärtesorgens säsong. Efter så många år är det omöjligt att säga farväl på rätt sätt.
Hennes bästa vän Maisie Williams fyller i:
– Det är omöjligt att placera alla de där känslorna i din sista tagning innan de säger ”bryt!”. Det är omöjligt att för det första känna allt det där i en och samma stund och för det andra vara kapabel att tacka någon tillräckligt mycket. Vi visste att det skulle ta tid för alltsammans att sjunka in.
– Och det sjunker fortfarande in, säger Turner.
Passa också på att läsa vår intervju med Sophie Turner!