Krönika: Det här med gubbar som gnäller på superhjältefilmer…

Alla genrer blir uttjatade efter ett tag.

Martin Scorsese och Marvel-loggan
Foto: Comic Book.

Martin Scorsese, Francis Ford Coppola och Ken Loach har gnällt på superhjältefilmer. Men, kom igen, alla genrer blir uttjatade efter ett tag.

I oktober uttalade sig Martin Scorsese om superhjältefilmer. Han sa bland annat att superhjältefilmer har mer gemensamt med nöjesparker än riktig film (”cinema”). Han sa även att superhjältefilmer inte förmedlar känslomässiga och psykologiska upplevelser.

Francis Ford Coppola hoppade snart på gnälltåget och kommenterade att Scorsese var för snäll. Coppola kallade bland annat superhjältefilmer för vedervärdiga (”despicable”). Ken Loach var näste regissör att kommentera superhjältefilmer genom att kalla dem ”tråkiga” och ”cyniska”.

Personligen är jag inget större fan av de flesta av dessa herrars filmer. Jag tycker om vissa av Scorsese, men hans mest kända filmer, Maffiabröder och Casino, är mest machohyllningar av vidriga gangsters. Jag ser inget större emotionellt eller psykologiskt djup i de filmerna. Jag har heller aldrig lärt mig uppskatta Gudfadern av Coppola. Det är, återigen, hyllningar av våldsamma gangsters och deras livsstil. Ken Loach är en grundpelare i brittisk socialrealism. Hans filmer råkar även vara så deprimerande att jag hellre lägger mitt fortplantningsorgan i en skål med glas än ser en film till regisserad av honom.

Vad jag försöker säga, är att dessa herrar kanske har högt anseende, men det är inte som att de står över all kritik själva heller.

Problemet med superhjältefilmer.

Här ser vi en bild på alla Avengers karaktärer
ALLA är med! Foto: Marvel – Avengers: Endgame

Med det sagt finns det en viss sanning i alla fall delar av det Scorsese säger. Superhjältefilmer kan ibland mer likna nöjesparker än filmer. Det finns ett stort fokus på spektakel och ibland blir det faktiskt för mycket.

Jag skulle vilja påstå att det största problemet med superhjältefilmer, och orsaken till att de kan liknas vid just nöjesparker, är att genren börjar bli uttjatad. De moderna superhjältefilmerna började komma runt sekelskiftet, då vi fick filmer som X-Men (2000) och Spider-Man (2002). Sedan dess har det gjorts en hel del superhjältefilmer. När konkurrensen ökar måste nya filmer jobba hårt för att toppa tidigare filmer i genren.

Filmer med titeln ”Avengers” är ett symtom på detta. Jag pratar inte om karaktärernas individuella filmer, utan om just de filmer där ”alla” är med. Jag gillar superhjältefilmer. Jag gillar också Coca-Cola. Men jag vill inte hälla en deciliter socker i ett glas cola och sedan hälla allt över en skål med glass. Det är inte gott. Det är för mycket.

Samma problem i andra genrer.

Affisch till Fredagen den 13:e del VIII - Jaosn intar Manhattan
Jason åker alltså till Manhattan. Foto: Paramount Pictures.

Film är ett konstnärligt medium. Men Hollywood är en industri. De försöker tjäna så mycket pengar som möjligt och satsar därför på ”säkra” kort, det vill säga filmer som bygger på en formel, som snart blir uttjatad. Det är anledningen till att vi får slentrianmässiga filmer. Superhjältefilmer är inte de första detta hänt med.

Westernfilmen fick ett ordentligt uppsving i slutet av 60-talet när den så kallade revisionistiska western föddes, mycket tack vare en serie filmer regisserade av Sergio Leone. Tidigare hade western varit en rätt så rigid genre. Hjältarna hade vita hattar, skurkarna hade svarta hattar. Motsättningen dem emellan var, med andra ord, bokstavligt talat svartvit. I Leones filmer var gränsen mellan hjälte och skurk mer diffus. Innan Leones filmer hade hjälten aldrig dragit och skjutit sin revolver först till exempel.

Huvudrollen i flera av dessa filmer, där vi bland annat finner min favoritfilm Den gode, den onde, den fule, spelades av Clint Eastwood, som blev det mesta kända namnet i den moderna westernfilmen. De närmaste åren gjordes också några av westerngenrens mest kända, exempelvis Butch Cassidy and the Sundance Kid (1969), Det vilda gänget (1969) och Pat Garrett and Billy the Kid (1973). Ungefär tio år senare gjordes det betydligt färre westernfilmer. Eastwood stod för 80-talets mest populära film i genren med Pale Rider (1985).

Slashergenren sparkades igång med Halloween 1978, då vi stiftade bekantskap med den mordiske Michael Myers för första gången. 1980 fick vi Fredagen den 13:e och Jason Voorhees blev snart en kultfigur med sin hockeymask. Freddy Krueger gjorde entré 1984 med Terror på Elm Street. Dessa filmer fick ett gäng uppföljare. Det är i dessa krystade uppföljare det är som tydligast hur en genre kan bli uttjatad. Det tydligast exemplet är nog Fredagen den 13:e del VIII – Jason intar Manhattan från 1989. Jepp, det är en titel som inte är helt olik Bamse i godislandet. Många tycker att det är den sämsta filmen i serien (jag gillar den dock skarpt).

Och sedan kom superhjältefilmen. Det har aldrig blivit riktigt så illa att en titel har låtit som en studieresa till New York, men Batman vs. Superman är fasen på gränsen. Jag är inte den enda som tycker att filmen är tråkig, korkad, rörig, ger oss den sämsta Lex Luthor någonsin. Avengers och Justice League skulle dessutom kunna sägas vara filmer som proppar in så mycket de kan i samma film för att få bästa möjliga ekonomiska resultat. Och det funkade. Avengers: End Game är tidernas mest inkomstbringande film. Men jag tycker fortfarande den är som ett glas Cola med en extra deciliter socker hällt över en skål glass.

Genrekonventioner utmanas/bekräftas.

Clint eastwood i De skoningslösa.
”Well, he should have armed himself if he’s going to decorate his saloon with my friend.” Iskall replik. Foto: Warner Bros.

Det som är betryggande att veta är att en genre kan tjatas sönder, men ändå kännas fräsch med lite nytt perspektiv. Det har kommit filmer i alla ovan nämnda genrer som både utmanar och bekräftar alla de uttjatade genrekonventionerna på lysande vis, vilket blåser nytt liv i genren.

1992 gjorde Clint Eastwood De skoningslösa. I denna film spelar han en gammal revolverman som numera lever ett fredligt liv. Han tar ett sista jobb som revolverman. Filmen målar oerhört effektivt upp många myter som finns i westerngenren. Gene Hackman slår bland annat hål på myten om att den snabbaste är den som klarar sig undan med livhanken. Clintans karaktär ser ut som en trött gubbe, som inte alls verkar kunna leva upp till alla de historier som berättas om honom. Men vissa myter bygger på sanning…

Slashergenren var i riktigt dålig skick när Scream kom 1996. Jason hade till exempel åkt till helvetet tre år tidigare och verkade inte komma tillbaka. Scream är en film där karaktärerna pratar mycket om skräckfilmer och till och med pratar högt om de olika löjliga konventioner som finns i genren (”I’ll be right back”). Det är nästan lika mycket en komedi som en skräckfilm när mördaren prickar av konventionerna en efter en. Trots de komiska inslagen lyckas filmen vara riktig läskig, särskilt i inledningen, som Axel Diedrichs skrivit en riktigt bra spoilerfylld text om (läs endast om ni sett filmen).

Logan, som kom 2017, kan sägas vara superhjältefilmens motsvarighet till De skoningslösa och Scream. Vi möter en trött och gammal Wolverine, som knappt orkar slåss längre. Logan är den som är mest kritisk till alla myter kring superhjältar. Precis som Clintan i De skoningslösa visar det sig dock att vissa myter bygger på sanningen.

Bättre tider?

Joaquin Phoenix i Joker
Joker är ett ypperligt exempel på att superhjältefilmer är på väg i nya och intressanta riktningar. Foto: Warner Bros. Pictures.

Vad jag försöker säga är att jag kan förstå vad Scorsese menar med att en del superhjältefilmer mer liknar nöjesparker än filmer. Samtidigt finns det folk i Hollywood som inser att publiken är redo för nåt nytt. Det är därför vi får både Avengers: End Game och Logan. Det är därför vi får både Spider-Man: Far From Home och Deadpool. Det är därför filmbolagen nu satsar på filmer som Joker, som mer är en psykologisk thriller än en superhjältefilm.

Till skillnad från Scorsese, Coppola och Loach misströstar jag inte för att superhjältefilmer fortsätter få så mycket utrymme. Jag tror att vi är på väg mot en tid då vi kommer få se superhjältefilmer som utmanar konventioner, bryter ny mark och fortsätter ge oss nya perspektiv på killarna och tjejerna i trikåer.

Vi är på väg mot spännande tider!

Vad tycker ni?

Håller ni med mig?

Eller är ni trötta på superhjältefilmer?

About Andreas Ziegler 197 Articles
Filmskribent, SEO-skribent och filmvetare. Kärt barn har många namn. Jag gillar innovativa och välkonstruerade filmer och TV-serier. Klicka här för att komma till min verksamhets hemsida.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.